Ska snart skriva mer

Men förtillfället har jag lite tekniska problem att se över. Blogger slutar stödja den publiceringsmetod jag haft. Hoppas att detta går smidigt, annars vet jag inte vad jag gör med bloggen.

Stressens goda sidor

För att ännu en gång återknyta till stresstemat så vill jag skriva lite kort om stressens goda sidor. De finns givetvis.

På ett privat plan har min familj stressat en hel del den senaste månaden. Jag har i omgångar vistats på sjukhus och varit mycket sjuk och familjens pappa råkade ut för en olycka och var en kortare sväng på sjukhus även han. Detta är ju givetvis mest bara jobbigt, tråkigt och gör familjen skörare, men det skapar också tillfälle till att växa, sträcka på sig och ta ett skutt i sin utveckling, både för vuxna och barn.

Vad som hänt är att mitt större barn börjat ta mer ansvar samtidigt som han givetvis också är ledsen ibland. Han hjälper till med hushållssysslor och har förstått att vi vuxna inte klarar allt själva. Lillan är fortfarande i en fas i livet där hon är centrerad kring sig själv, så hon tar inte så mycket mer ansvar för att hjälpa oss andra, men hon tar väldigt mycket mer ansvar för sig själv och efter att hela sitt liv krånglat kring att klä på sig så gör hon inte det längre.

På ett större plan finns något som kallas post traumatic growth. Det händer inte alltid efter jobbiga händelser, men givet goda förutsättningar, bla grudförutsättningar att hantera stress, men även tex rätt ålder spelar roll.

Att utsättas för stark stress och traumatiska upplevelser i barndomen är inte optimalt, men att som ung vuxen hantera besvärliga situationer tycks ofta ge positiva effekter. Att inte utsättas för några motgångar under den tide kanske tom riskerar att lämna mäniskor sämre rustade för de motgångar som med all säkerhet förr eller senare kommer.

Men grunden för att kunna växa under stress är att stresshanteringen hos personen funkar. Det är viktigt.

Pappors möjlighet att knyta an till det ammade barnet

Det är inte sällan som amning målas ut som en kil som sticks in mellan pappa och barn och gör anknytningen svår för pappan. Jag vill påstå att det är fullkomligt fel. Det säger jag trotts att jag vet att både pappor och mammor ibland använder amningen som argument för att placera barnet hos mamman och nästan enbart hos mamman.

Det som får mig att säga att det ändå är helt fel att amningen hindrar pappan anknytning är Harry Harlows kännda experiment med rhesus apungar. I det experimentet gör det väldigt klart att mjölken och även sugandet är fullkomligt underordnat den mjuk, varm kropp för den unga primatens anknytning. Behavioristerna och även Freud trodde att mjölken och amningen av olika orsaker (belöning för ett beteende eller oral njutning) var det som förstärkte eller låg bakom barnets vilja att vara hos föräldern, men de idéerna smular Harlows experiment helt sönder.

Den som vill knyta an och låta ett litet barn knyta an till sig behöver inga bröst och ingen mjölk. Vad som behöv är en mjuk och varm famn som tillräkligt ofta och länge håller barnet. Det kan pappor göra lika bra om mammor. Men en pappa gör förståss bäst i att lämna barnet till mamman för amning, så att han sedan kan få tillbaka ett nöjt, avslappnat barn berett att ta in upplevelsen av hans famn.

Varför klarar vissa barn stress bättre än andra?

Oilka barn klarar samma stress olika lätt och påverkas olika mycket. Vi vet ju alla att en del barn klarar sig i genim rent horribla förhållanden med hälsa och förstånd i behåll. Vad hjälper ett barn att hantera stress?

I boken Om barn och Stress av Ylva Ellenby nämns fyra strategier som barn (och vuxna) använder för att hantera stress:

• Undanröja stressfaktorn
• Vägra låta en situation bli en sressfaktor
• Ta i tu med stressfaktorn direkt
• Finna sätt att koppla av och därmed dämpa spänningen som stressen skapar

Jag minns en gång när vi skulle ha "främmande" hemma när jag var barn. Jag gömnde mig under sängen. Det går in under den första punkten. Att hålla för öron och ögon eller gå undan är varianter.

Vid ett prov kan en del barn oroa sig för det. Det stressar många. Men en del tänker mer i stil med "Klar det går bra" och låter sig inte stressas. Denna strategi kräver ett mått av självförtroende och inre stabilitet, som barn först behöver olika grad av stöd för att bygga upp och behålla.

Den tredje handlar om att skapa distans, göra upp en plan och sedan tar itu med det som behöver göras. Pluggar inför ett prov tex. Detta tror jag också är något barnen behöver se exempel på och på så sätt lära sig.

A finna sätt att koppla av är enligt Ylva Ellenby något som barn gör i mycket mindre utsträckning än vuxna gör. Men det handlar förståss om att göra hobbies på sina egna vilkor utan stress.

Det förvånar och skrämmer mig att Ellenberg skriver att barn inte finner sätt att koppla av. Har barns situaltion ändrats så mycket sedan jag var barn själv? Jag gick ut i skogen, det är fortfarande en av de mest avstressande saker jag kan göra, och gjorde aktivt ingenting. Eller så ritade vi. Mina barn nu ritar mycket. I tekniingar kan mycker få utlopp, det är både avslappning och terapi.

Men det finns sätt att hjälpa barn att koppla av och dem återkommer jag till senare.

Hur vi bygger barns självkännsla och självförtroende? Det är väl på sätt och vis det hela min blogg och websida handlar om...

Vad gör man åt stress hos barnen

Jag har ju aldeles kommit av mig vad det gäller mitt bloggande om barn och stress. Ett par inlägg om symptom och faror blev det, men det är dags att skriva något om vad vi kan göra åt det hela också.

För att börja med något helt självklart så är det förståss så att vi bör göra två saker:

1. Minska mängden stressande saker vi utsätter barnen för


2. Öka barnets tolerans mot stress.
   

Ingen av dem är rakt igenom enkla, då vi vuxna ofta sitter rätt hårt fast i vår egen stress och vår stress både är stressade för barnen och minskar vår förmåga att bygga upp de egenskaper barnet behöver för att tåla stressen.

Det allra första vi bör göra är kanske alltså att se över hur vi själva har det och i vilken utsträckning vår egen stress går ut över barnen. Jag tänkte nog stanna vid det idag och ta andra saker som mer dirrekt rör barnen senare.

Vad kan vi göra då? Det viktgaste är nog att innse att barn i alla åldrar tar tid och behöver tid. Den tid de behöver är också tid som vi ger helhjärtat så mycket det går. Tid vi ger motvilligt är inte av samma värde, tid vi signalerar att vi hellre skulle göra något annat är inte avstressande och bidrar inte till barnets självkänsla.

Den bästa beskrivningen jag vet av tid i denna mening är Michael Endes bok Momo - eller kampen om tiden. Jag vill verkligen rekommendera den till alla stressade vuxna, trotts att det är en barnbok. Läs den och tänk efter ordentligt. Hur många timblommor har de gråmännen stulit från just dig?

För en del kommer detta kanske av sig själv. Jag fann det lättare så länge jag ammade. Amningen har ju som en helt fantastisk biverkan, när den fungerar bra, att mamman blir fullpumpad med härligt oxytocin. Ett hormon som har beskrivits som "Lugn och ro hormonet" eller som anknytningshormon. Genialiskt är det i alla fall och kan trolla bort stress på 10 minuter.

Sedan har det för mig krävts en mer medveten strävan att hålla mig ostressad och närvarande. Jag antar att det finns många strategier. För mig är det Yoga och Mindfulness som verkar vara det bästa receptet. Men även tid att göra roliga saker, att pyssla, läsa och vara med vänner. Och förståss att göra roliga saker med barnen.