Första inlägget

Det finns mycket att tänka på...

Barnen växer så att det står härliga till och det ställer oss ständigt inför nya glädjeämnen, utmaningar och bekymmer. Vad snabbt det går för barnen att utsättas för omvärldens press och normer. Bara 3-4 år gamla ställs de inför kompistryck som leder in i könsroller och klädideal.

Det värker i mig när jag ser dem, de växer upp för fort. Jag tänker på var barnen har sin primära anknytning och var de hittar förebilder. Har verkligen vuxna spelat ut sin roll som främsta förebild för de flesta barn redan när de är fyra år?

Jag inbillar mig att de flesta av barnen jag ser har haft en sund anknytning till sina föräldrar som spädbarn, men det verkar inte som föräldrarna bibehåller den anknytningen starkt nog för att den ska fortsätta vara den primära, istället söker barnen redan så små, efter bekräftelse och tillhörighet hos de andra barnen.

Hur många barn i en grupp behöver ha en försvagad anknytning till sina föräldrar för att gruppen på dagis ska få dynamiken förändrad av det?