Det tappade ansvaret

Jag såg för någon dag sedan en kort stund av det svenska Nanny-programmet på TV. DE talar om att barnen tagit makten i familjen. Jag frågar mig: Kan barn en ta makten? Jag tror inte det och till en del är väl det anledningen till att dessa familjer har problem. Makten har föräldrarna, den kan de inte släppa ifrån sig och barnen kan inte ta den. Det viktiga är vad föräldrarna gör med den.

Missförstå mig rätt, den främsta anledningen i samtliga fall de visat på TV är att föräldrarna inte beter sig som vuxna ansvarstagande människor. Det är alltså föräldrarna som släppt ansvaret på marken och där ligger det fritt att trampas på och sparkas runt. Det är ansvaret de släppt, inte makten, och ansvaret kan barnen inte plocka upp, inte utan att ha tillgång till makten.

Vad skulle hända om barnen kunde ta upp ansvaret föräldrarna lämnat liggande på golvet? Enkelt, barnen skulle bli de vuxna, de skulle bli föräldrarna. Barn gör detta ibland, några barn kan, i alla fall när de kommit upp i skolåldern. Barn till tex missbrukare och sjuka föräldrar gör det ofta. Jag kände en liten kille, som då var precis på väg in i tonåren. Han hade en mamma som söp och jag hörde hans ände av deras telefonsamtal, när hon bad att få stanna med sina fyllekompisar ?bara en timme till? och han likt en tonårsförälder försökte få henne att komma till honom. Problemet i deras fall var att socialen ansåg att mamman var den vuxna (hon var ju myndig?) så det var hon som fick matpengarna. Hon söp upp pengarna och den stackars killen åkte fast för snatteri när han blev hungrig nog att snatta yoghurt på ICA.

Men det vet vi ju att det inte är bra för barn att bli vuxna så tidigt, inte bara för att samhället inte förstår att de blivit sina föräldrars föräldrar, utan också för att barn mår bäst av att få växa i lagom takt och att få vara barn, så länge de behöver. Man kan inte axla ett för stort ansvar utan att ta skada.

Så barnen på Nanny-programmen har inte makten och de har inte plockat upp ansvaret! De lider och protesterar och pekar med all sin kraft på familjens problem och kommunicerar så väl de kan med sina oförstående föräldrar.

Bortsett från att TV är där, så tror jag att barnen får det bättre av att Nannyn kommer, för familjen mår så dåligt att nästan vad som helst är en förbättring, men normala föräldrar ska inte tro att Nannyns lösningar är patentlösningar som de bör tillämpa, de är krislösningar, när allt klappat ihop. Kan man kommunicera med sina barn, är man aktiv, så behövs inte så många tricks eller metoder.

Och jag önskar så att de kunde sluta anklaga barnen för att ha någon skuld i det hela. Barnen är offer, inte tyranner, barnen har förlorat sina guider i livet, inte stulit makten, barnen protesterar, inte terroriserar.