En liten människa

Det slog mig just, denna glädje med barn.

Min lilla ställde sig upp vid sin lilla gåvagn, med båda händerna på handtaget och gick. Hon har gjort det förr, så det stora var inte att det var den första gången. Det som var härligt var hennes ansikte som vändes mot mitt, så nöjd över vad hon åstadkommer.

Hennes leende som går rakt in i mitt hjärta.

Underbart är det att ha en liten människa som går omkring här hemma, en liten en som ler stort och är tillfreds med sig själv.

Lika härligt är det med hennes bror, han som nått så långt nu att man kan ha filosofiska diskusioner med honom. Han funderar över vad det är att vara människa, hur tiden hängerihop, över vad som var innan han fanns och i ledsna stunder vad som händer efter att han finns. Jag förundras över hans klokhet. Jag tror inte att vi vuxna är ens en liten minsta bit klokare, bara slitnare och kanske vanare vid livets gång, men ingen ser klarare än han.