I den stund tiden strömmar genom hjärtat

Jag har inte läst så mycket som jag tänkt göra i ?Att sätta Gränser? Jag råkade snubbla över Lars H Gustafssons ?Se barnet, Se dig själv!?. Den senare har jag nu i princip sträckläst. Jag har gråtit när jag läst om Janusz Korczak och hans barnhemsbarn. Hans integritet, hans klokskap och hans och barnens hårda öde och deras mod på vägen mot Treblinka. Det får mig alltid att gråta, varje gång jag läser om det.

Jag tror att man nästan gått vilse om man som västerlänning med tankar kring hur barn bemöts inte har tagit en titt på Korczaks arbeten, läst om honom och funderat kring vad han säger. Han verkar ha varit en av de människor som ser livet och världen lite tydligare än vi andra och som inte skyggar för vad han ser, hårt eller mjukt. Kanske är det därför han verkar ha förstått barnen. Han såg allt obarmhärtigt klart, men med en stor barmhärtighet inom sig själv. Barn är väl just så?

Nå ja, lite Grandelius har jag läst, även om det går trögt.

Jag är fortfarande fast i hans tankar kring det lilla nyfödda barnet. Hans sätt att uttrycka vad som händer ett litet barn skiljer sig fundamentalt mot hur jag vill se det. För honom verkar det vara början och startblocken, något som barnet ska ta sig ur. Visst ska barnet växa upp och lämna spädbarnsstadiet och visst är tiden kort, men som han skriver det känns det som om barnet är placerat i en katapult och att föräldrarna ska se till att barnet skjuts iväg. Han betonar att barnet inte kommer känna sig så tillfreds som det gjorde i magen och att detta innebär första stegen utåt, uppåt och ut i stora världen.

I min syn på det hela finns en övertygelse om att barnet faktiskt kommer väl förberedd för att hantera världen utanför mammas mage, bara den världen är inrättad i alla fall i närheten av hur bebisar genom tiderna vänts in i att ha det, så som evolutionen befrämjat. Blir barnet rimligt rätt bemött, så är det ingen plåga och inget oväntat det som sker och barnet påbörjar ingen kamp, utan kan vila i sitt väsen, vila i sin begränsade medvetenhet, leva i sina känslor och sitt nu och må bra där.

Jag tror att förälderns roll i mycket är just att tillhandahålla vilan, stödet och tryggheten. Givetvis dock lyssnade, seende och bekräftande. En ganska passiv roll, eller passivt aktiv. Jag läste i en tidning en gång en kvinna som sa att en bra förälder var som ledstången i en trappa, aldrig påträngande, men alltid till hands. När barnet är nyfött bör det få vila i förälderns famn, i värmen och nära till maten. Sedan finns det ingen anledning att skynda på barnet eller erbjuda övergångsobjekt för att bryta detta, barnet kommer själv att krypa iväg om man inte hindrar det. Det behövs ingen katapult, ingen smärta eller ångest för att driva på, barnets medfödda strävan att bli en vuxen person räcker i sig självt.

Jag undrar ibland om det är typiskt karlar i hans generation att inte vilja se spädbarnstiden som något med ett egenvärde, utan bara som en språngbräda. Att se spädbarnets liv som fullgott i sig självt, även utan löftena om morgondagen, kanske man inte kan göra om man inte levt varje stund på dagen, varje dag, med ett spädbarn, eller är det det att han är familjeterapeut och som sådan är upptagen med den barndom som kommer sedan?

Kanske är det rent av så att vi ofta stirrar oss blinda på vad barnet ska bli och missar vad det är. Barnet är en fullvärdig människa, en fullständig person, lika mycket värd i sig självt just nu oavsett vad som händer sedan. Ingen persons värde ligger i framtiden, eller i det förgångna utan det finns här och nu, i den stund tiden strömmar genom hjärtat.

Nej, han hänvisar till Winnicott och citerar Juul, men än har jag inte sett någon hänvisning till Korczak. Jag antar att han läst Korczak, hur skulle han ha kunnat inte göra det?