AP och trampade tår

Attachment Parenting och andra förhållningssätt, som påminner om varandra, med mycket närhet och fokus på anknytning och att efter bästa förmåga tillgodose barnets biologiska, medfödda behov, väcker ofta mycket känslor. De tilltalar många, då de känner att det är skönt med ett sätt att vara mot barnen som ger en rätt att lyssna på sin egen känsla och att svara på barnet. Men väldigt många tar illa vid sig och vad jag förstår känner sig påhoppade.

Det är svårt, för, för mig känns det allt mer uppenbart att barnen har medfödda behov och att en förälder bör göra vad som krävs för att uppfylla de behoven. Det är också uppenbart att vår kultur länge har ignorerat de behoven så långt det varit möjligt utan att ta död på barnen.

Problemen uppstår då när man förespråkar ett sätt man tror bättre uppfyller barnens verkliga behov än vad det i vår kultur ?normala? sättet gör. Flera tar det då som personlig kritik. Är det kritik av enskilda föräldrars sätt att ta hand om sina barn? Tycker föräldrar som tillämpar AP eller CC att alla andra föräldrar är dåliga föräldrar?

Jag kan ju givetvis inte svara för alla, men som jag ser det är det stor skillnad på att kritisera ett utslag av den rådande kulturen och att kritisera individer i den kulturen. Varför är det skillnad? Jo, för att individerna har vuxit upp i den kulturen och har de inte konfronterats med något annat så har deras valmöjligheter varit små. Om alla man känner har låtit sina barn skrika sig till sömns för att ?lära sig att somna själva? då tror man antagligen att det är så det är, får man sedan bekräftat från BVC att det är en metod de har en broschyr om då har man ju fått grönt ljus. Därför kritiserar jag hellre metoden och BVC för att de har broschyren, än jag säger något ont om föräldrarna.

Om andra föräldrar är dåliga? Andra föräldrar är bra ibland och dåliga ibland och det är AP/CC/mfl föräldrar också. Men visst finns det föräldrar som gör fler saker fel och andra som verkar göra fler saker rätt. Min erfarenhet är att barnen som får sina grundläggande behov tillfredställda, som blir tillräckligt hållna och kan vila i tryggheten att deras behov tillfredställs när de uppstår, de barnen blir allt som oftast behagligare än andra barn. De barnen kan tidigt konsten att bara vara och vila i sig själva.

Hur bra man på sikt är som förälder beror dock främst på hur man mår psykiskt och hur stabil, glad, öppen, ärlig och empatisk man förmår vara och det beror i sin tur på hur ens liv har varit och hur det är. Vilken filosofi man har gällande föräldraskapet är bara en del i det hela, det är fler bitar som behöver falla på plats.
Jag tror dock att en filosofi som AP och "naturligt föräldraskap" med ömsesidighet och mycket lyssnade bättrar på förälderns chanser att läka och växa som människa och på det sättet bli allt bättre förälder (och livskamrat och vän osv) under gång. Detta för att föräldraskapet öppnar upp för lärande och inte ger föräldern rollen som den allsmäktige och allvetande, utan uppmuntrar till gemensamt upptäckande