Första läsningen klar

Nu har jag läst hela Juuls ?Livet i Familjen?. Jag har läst hela, men bara läst. Jag känner verkligen att jag behöver tid att smälta och reflektera och nog läsa igen.

Han talar mycket om makt och ansvar och om likvärdighet och det mesta låter klokt. Jag tror på idén att sträva efter en likvärdighet, men att demokrati inte räcker. För som han skriver måste familjen sätta minoriteten högt och att ibland måste minoriteten få gå först för att behovet är störst för den enda. Men en hel del saker har jag att tänka över

Men som vanligt sätter han ju fingret på saker som varit självklara i min uppväxt och som min mamma med stor övertygelse håller fast vid. Saker som har sitt ursprung i 70-talets demokratiexperiment, men också i tanken att öppna konflikter är ett tecken på bekymmer i familjen och kanske rent av på bristande kärlek.

Under hela min uppväxt har det varit självklart att allt har förklarats, så att jag ska förstå varför mina föräldrars önskningar är värda att följas. Nu säger Juul att allt inte alls ska förklaras och detta måste jag fundera kring. Jag kan så tydligt se varför barn förtjänar förklaringar. Många gånger ger det en chans till att förstå lite mer om hur världen fungera och hur föräldrarna tänker. Samtidigt, så kan jag se bekymret med att förklaringen oftare blir en ensidig argumentation för förälderns beslut och många gånger ett framtvingande av konsensus. ?Bara du förstår vad jag menar så kommer du att hålla med mig. För korkad är du väl inte??

Min kompromiss är tillsvidare att förklara när det finns en riktigt viktig, enkel, förklaring eller att vänta på att sonen frågar ?Varför??. Vill han veta så frågar han.

En annan sak är att förälderns behov eller lust att göra något i sig kan och ibland bör få överväga och vara skäl nog till ett ?Ja? eller ett ?Nej?. Detta utan att det finns en mer invecklad förklaring än ?Nej, jag vill inte just nu/Nej, jag behöver? istället?. Problemet här blir ju att en förälder som inte behöver motivera sig kan frestas att bli egoistisk och låta sin egen lust styra alltid. Här är likvärdigheten givetvis nyckeln. Vi måste för att lyckas här verkligen kunna se barnen som partners i familjen och inte bara som lärjungar. Barnens lust och behov måste värderas enligt samma skala som föräldrarnas. Oh så vackert och oh så svårt i praktiken, för nog är vi i tutade, trots allt, att barn är små och vi är stora och den stora och starka har mer rätt?

En annan sak: Att visa intresse för barnens vardag utan att ställa till med korsförhör. Jag minns inte minst tonåren och frågorna om hur dagen har varit. Välvilliga vuxna som ärligt undrar och kanske oroar sig lite och som inte riktigt vågar tro att man verkligen kommer att berätta om något viktigt har hänt.

Juul säger att vi inte ska fråga hur dagen varit, vad de har gjort och alla de frågor som i alla fall jag har ställt till min son på väg hem från dagis. ?Nog måste jag väl visa att jag verkligen vill veta?? Juul säger att man i stället ska dela med sig av sin egen dag. Berätta om vad som hänt en själv, i lagom dos givetvis. Då kommer barnens egna berättelser.

Låter klokt, men känns ännu konstigt i mig. Det blir ju ett steg bort, men kanske är det just det. ?En smula likgiltighet.? Och förståss att respektera barnets rätt att välja vad och om den vill berätta. Alla dagar händer förresten inget riktigt intressant?