Livet i familjen

Jag får erkänna att jag i alla fall för stunden helt gett upp på Grandelius bok. Det som inte kändes trist var i stället intetsägande för mig just nu. Kanske ger jag den ett nytt försök senare.

Jesper Juul har ju kommit med en ny bok. Livet i familjen. Den är viktigare för mig att läsa och på alla sätt intressantare. Jag har bara hunnit en bit in i första kapitlet och redan sätter den igång tankarna samtidigt som jag fnissar lite av sorten ?Det visste jag ju? när han gör ner 5 minutersmetoden, då den tar bort alla chanser till ömsesidighet och inte är uppfostran utan dressyr.

Det som tilltalar mig mest så här långt är att han talar om livet tillsammans i familjen och inte om hur man uppfostrar barnen. Att leva tillsammans är det man gör och lär av varandra. Uppfostran i klassisk betydelse är inte ömsesidig utan en envägskommunikation där föräldrarna föreskriver regler och barnet förväntas lyssna.

Föräldrarna sitter med makten och av ansvaret, men individernas värde är lika och att bevara sitt eget värde och de andras är centralt. Det härliga tycker jag är att exemplen inte bara rör samspelet mellan förälder och barn, utan även samspel mellan vuxna. Vuxna tar ansvar, men uppfostrar inte barnen i större utsträckning än de uppfostrar sin partner!

Hmm? Jag tror att det tål att tänka på. Är det så han menar? Kan man verkligen vara förälder utan att uppfostra? Jag antar att det till viss del beror på vad man menar med uppfostran. Jag får inte riktigt ihop det.

Någon mer än jag som läser boken?