Tid

Tid är det i tillvaron med mig själv och min familj som jag finner mest komplicerat.

Det är ofta så ont om tid, ofta bråttom, ofta går det över i att bli stressigt. Barn och bråttom går inte ihop. Jag minns nu inte på rak arm vilken ålder det är barn börjar förstå att saker går fortare när man skyndar sig, men det är en bit in i skolåldern. Till dess är allt tjat om att de ska skynda sig helt lönlöst.

Men mänsklig svaghet, eller inlärda mönster får i alla fall mig att tjata, tjata och tjata igen. Irritationen stiger och magsyran blir allt starkare. Ingen har roligt och inte går det snabbare heller, tvärt om faktiskt. Jag letar inom mig efter nya mönster, nya vägar som löser detta och helst inte ger andra biverkningar. En ?metod? är ju inte nödvändigt vis bra bara för att den funkar. Den är bara bra om den funkar och samtidigt bevarar alla inblandades värdighet.

Andra problem med tid är att barnen båda behöver tid med oss föräldrar, tid på tu man hand, tid för samtal, tid för närhet. Det är svårt! Vi har ingen bra lösning och oftast är det tiden vi föräldrar behöver i ensamhet tillsammans eller helt ensamma som kommer mest i kläm. Det känns ofta som vår bästa chans till ett samtal om viktiga saker är att vi ringer varandra dagtid. Jag överdriver väl, men med en morgonpigg och en nattuggla är det svårt att få tiden att räcka till.

När tiden inte känns som den räcker, då kommer stressen och stressen är nog min värsta fiende i mitt föräldraskap. Nå ja, den delar förstaplatsen med lågt blodsocker och om de båda sammanfaller så är jag ingen god människa.

Vad gör man när barnen inte vill klä sig, inte vill lyssna och tiden rinner iväg? Är det någon som vet hur man gör för att inte falla in i att tjata eller explodera eller att aldrig någonsin komma ut ur sitt hem?