AP - har vi rätt att sätta barnens mål?

Ett försök att komma upp på banan igen?

När jag först kom i kontakt med Attachment parenting, tyckte jag att det var provokativt och först efter att läst och funderat mycket började jag känna mig hemma i begreppet. Provokationen lade sig och detta med att vara nära och bejaka en stark och trygg anknytning känns allt mer självklart.

Men om jag för bara något år sedan hade fått frågan om AP hade några brister, så hade jag nog svarat att i och med att man kan välja själv vilka delar man tillämpar och att det är en filosofi mer än en metod så fanns det inga självklara brister. Det kunde jag ha svarat då.

Men nu...

Jag är fortfarande helt med på att bära, samsova och amma är ideal, som om man kan genomföra dem, är det bästa för barnet. Jag är nog till och med ännu mer övertygad om att det är så. Samma sak gäller att undvika separationer och att tex låta förlossningen vara så omedicinerad som möjligt. Jag tror verkligen att dessa saker är bra för barnet och bra för föräldrarna.

Men, jag har inte längre riktigt samma svar på varför man ska göra detta.

Som jag uppfattar Sears, som ju ändå ligger bakom uttrycket Attachment Parenting, så ser han det som ett sätt att uppfostra barnet och ett sätt att få barnen att utveckla vissa personlighetsdrag. Det är alltså fråga om uppfostran av ganska klassiskt slag ändå?

Missförstå mig inte nu, det är ju givetvis strålande om barnen blir harmoniska, lugna, empatiska och friska, men jag kan inte längre se att syftet att skapa de barn man önskar är ett gott syfte. Det är inte ett respektfullt sätt att se barnet, trots allt. Det lägger dessutom ett stort ansvar på barnet, ansvaret att vara lycklig. Barnet blir i detta sätt att se saker inte så mycket mer fullvärdig människa, än vad det är i mer auktoritära uppfostringssystem. Det handlar fortfarande om att föräldern ska uppfostra och forma. Barnet är fortfarande en massa som ska formas till en riktig människa.

Som jag ser det nu, bör man bära, amma och samsova osv för att det är det respektfulla sättet att behandla en liten människa, det är att tillfredställa barnets behov. Det leder antagligen till att barnet, som slipper i alla fall några av de tidiga kränkningar många barn i vår kultur råkar ut för, blir helare och mår bättre psykiskt. Det är bra! Men det är bra i sig själv att barnet mår bra, lever ett fullt liv och att samvaron i familjen blir mycket givande. I den stund man börjar drömma om eller sätta mål för hur barnet ska bli, så går man över gränsen. Barnet är nu och nu ska vi förhålla oss till dem. Det som kommer sedan har vi ingen äganderätt i, det är bara barnets. Vi kan lotsa, men målet är inte vårt att välja.

I sorgetid kan jag också konstatera att ingen av oss heller vet hur lång vägen blir, så det gäller att njuta av färden och inte blint gå mot målet. Just nu finns i mig tankarna kring att det är nu som gäller. Om barnet ses som grundmaterialet till en blivande människa, då förringar vi livet. Livet som är det vackraste vi har. Vi förringar vikten av de liv som blev korta och riskerar att missa det liv som pågår.