Jag har visst retat någon

Igår kollade jag lite på vilka som länkar till min AP-sida. Jag vet att jag inte hittade alla ställen med verktyget jag använde, men jag hittade ett par jag inte visste om. Bland annat hittade jag en blogg där skribenten ondgjorde sig över AP och hänvisade till min sida. Bloggen handlade om nappar och skribenten trodde att: ?Förmodligen så kommer AP-föräldrarna och tar en om dom får reda på att man är för napp.?

Vidare ? deras ?tvinga? ärandras ?låta?. Det låter lite som att hudkontakt med barnet ska ske 24/7, och amning påbjudstill 20 års ålder. Den som behöver gå på toaletten får göra det med sin son i knät, och omman ens tänker tanken att vara för sig själv en stund är man nästan en barnmisshandlare.Men, som det står att läsa på sidan, till och med en APa till förälder behöver vara ifred en stund. Detta gör man bäst under amningen. Så i princip är att vara ammande mamma att lata sig mycket??

Vad ska man säga?

För det första så skulle man väl vara en idiot om man la sig i någon annans val vad det gäller napp eller inte napp. Personligen är jag beredd att amma i en utsträckning som täcker mina barns sugbehov. Vi åker också mycket sällan bil, vilket utesluter ett tillfälle då nappen kan vara en välsignelse för alla inblandade. Så mina barn har inte varit intresserade av napp. Men om barnet inte ammas så, eller om barnet flaskmatas, då tror jag att nappen är bra. Barn behöver suga, för att vara lugna och för att matsmältningen skall funka bra. Helst bör sugandet vara förknippat med hudkontakt förståss, men i bilen tex tycker jag som sagt att nappen är en mycket god sak, som håller barnets stressnivåer i schack.

Vad som är tvinga och vad som är låta, beror nog på vad man tror är det optimala för barnet. Att låta barnet ligga själv på golvet låter ju fint, om man alls tror att barnet har ett behov av att tidigt ligga själv. Det tror inte jag, tvärt om faktiskt.

Hudkontakt 24/7. Ja, det vore väl idealet i alla fall de första 8-10 veckorna, detta tex enligt Nils Bergman bla i Amningsnytt. Nu är det väl få, AP eller inte som lever upp till det, men jag undrar om inte alla föräldrar borde ha märkt att en nyfödd blir lugnast i kontakt med en varm kropp, som luktar människa. Förresten behöver den varma, människoluktande kroppen inte tillhöra mamma, så det finns gott om tid till vila om man bara har en engagerad, jämlik pappa med i familjen eller en engagerad mormor, parter, farmor, kompis eller någon annan som besitter egenskaperna varm och människoluktande.

Amma till 20 års ålder. Skrattar! Ja, har man bara en en-månaders så kanske 2 år känns nästan lika länge som 20, men för den som på något sätt känner sig osäker så kan jag tala om att det skiljer sig en hel storleksordning däremellan. En tiopotens! 2-5 år anses vara ett troligt spann på en biologiskt lämplig och trolig amningslängd om barnet inte avvänjs aktivt eller får napp eller flaska.

Gå på toa med barn i knät, tja det har man väl gjort när nöden så krävt. Är det konstigt? Finns det inte konstigare saker man utsätts för som förälder?

Amning som vila. Inte de första månaderna, skulle jag säga, då är amningen krävande. Det är många gånger supersvårt att amma en nyfödd. Sedan, om amningen flyter bra och känns behaglig, då är den definitivt en lugn stund och i alla fall jag gillar oxytocinets effekter. ?Lugn-och-ro-hormon? kallas det inte utan anledning. Men skämt å sidå. Det är klart att man kan tycka att det är ofantligt skönt att låta pappa eller någon annan närstående ta barnet i famnen en stund och kanske få ta sig en låååång skön dusch.

Sedan tror jag att detta att se det som en belastning att ha barnet nära hela tiden är ett tecken på hur vår kultur sett på närhet historiskt och att ju mindre närhet vi själva fått som små, desto svårare blir det överlag att känna sig bekväm med att ge närheten. Första barnet känns då med stor sannolikhet värst, för det är då man först gången konfronteras med spädbarnets oerhörda behov och då har man heller inte insikten om hur kortvarig tiden av totalt beroende ändå är. Jag minns min egen totala lättnad då jag 10 veckor efter 1:ans födsel först gången kunde vara den som diskade efter maten. Tidigare hade jag ägnat hela kvällarna åt att amma. Med 2:an kände jag inte alls samma obehag av att vara bunden till bebisen, utan en mycket större avspänning.

Jag måste slutligen erkänna att jag är lite road av att min sida i alla fall retat eller provocerat någon. Jag har trott att den varit relativt fri från sprängstoff och varit relativt diplomatiskt skriven. Men om den retat i alla fall en, så innehåller den något som kanske faktiskt behöver spridas. Sedan roar det mig att det verkar vara en KTH student som eggat upp sig.