Sorg och empati

Ännu hänger dödens skugga över oss. När kan den tänkas lätta?

För barnen är livet nästan som vanligt, men inte för oss vuxna. Det som skiljer för barnen är främst vår sorg och för den stora hans tankar kring döden.

Men jag är så tacksam för att empati varit en av våra ledstjärnor i samvaron med barnen. Att vi visat medkännande och att vi tillsammans funderat över känslor.

Dels gör det att lilleman blott 4:a år gammal visar en stor förståelse för oss och våra reaktioner och att han tröstar oss, dels också att vi kan prata med honom om det som rörs upp i honom. Självklart väcker våra reaktioner mycket känslor hos honom. Det är nog inte alltid lätt att se föräldrarna sköra. Men när vi pratar kan vi förhoppningsvis ge honom insikten att sorg inte är svaghet utan ett sätt att överleva, en del av livet och en sida av att innerligt tycka om och älska. Det är en styrka att kunna älska andra.

Jag vet de som annser att barn ska skonas från att alls se föräldrars oro, sorg och ilska. Jag tror att det är tvärt om. Barn behöver se detta, givet att de vuxna kan vara konstruktiva och inte bara skrämmer slag på barnen och givet att barnet inte lämnas att tro att förälderns smärta orsakats av barnet. Sorgen har många sidor och det vackra, sorgens innersta kärna, den som gnistrar som en ädelsten, som rymmer allt vackert i minnet, den som man ska spara för all framtid. Det tar tid för sorgens gråstenar att falla söner och lämna ädelstenen ren, men den dagen kommer. Det hoppas jag att mina barn kan lära sig nu.