Avtrubbad

Idag var jag i ett köpcentrum, att av flera mindre inomhuscentrum i Stockholmstrakten. Detta kunde ha varit nästan var som helst och är inget nytt, men jag känner mig alltid illa till mods när jag ser det.

Ett spädbarn, riktigt nyfödd, var ute på äventyr med mamma och mammas väninnor. Barnet åker givetvis vagn av en cool modell och ligger nogsamt nedbäddat. Men barnet är inte lyckligt! Det skriker på det där märgfrysande sättet som bara nyfödda kan.

Eftersom jag inte såg början kan jag inte säkert säga vad som orsakat skriket, men ett vet jag; en vagn tröstar inte bebisar.

Att en nykläckt mamma är lite valhänt det får man förlåta. Vem var inte det? Men denna mamma går länge runt och tycks inte alls höra barnet, känner hon hur det ilar i märgen så är hon mycket bra på att hålla masken. Kanske förväntas hon hålla masken? Kanske vill hon inte förlora anseende hos väninnorna? Eller hör hon inte? Hör hon inte ångesten i sin lillas skrik? Jag tror inte det! Något i vår kultur gör mammor döva, har trubbat av dem så att de inte hör vad som finns att höra.

Vad hände då?

Efter ett tag, när mamman passerat igenom klädaffären hamnade hon utanför och rullade vagnen fram och åter, för att bebisen skulle tystna. Nu hade hon börjat höra. Bebisen ligger där och fäktar och gnyr, skriker och sparka. Tillslut böjer sig mamman ner. Hennes händer fattar ett mjukt tag om barnets kropp och lyfter en aning. Bebisen känner lyftet, hoppas och tystnar. Men ack, mamman lyfte bara helt kort för att flytta den lilla upp någon centimeter så att huvudet i mammas tycke hamnar bättre på kudden. Sekunden mamman släpper bebisen på dess nya justerade plats, så kommer skriket åter. Mamman verkar dock övertygad om att hon gjort vad hon bör och bäddar resolut om bebisen, stänger till vagnen och återtar rullandet. Barnet gråter.

Jag behärskar mig. Jag vill gå fram och säga: ?Snälla du, hör du inte ditt barn. Ta upp det, omfamna det, amma det, rör vid det.? Men jag behärskar mig och iakttar bara, som så många gånger förut.