Om att förlåta

Jag har länge levt i föreställningen att förlåta är något man gör för att lätta samvetet eller ångern hos den som gjort oförrätten. Att den som förlåter gör en uppoffring och en god gärning genom att förlåta.

Jag har också trott att den som blir förlåten ska känna en lättnad och att det viktiga med att förlåta är att den som ska bli förlåten hör att den blir det. Att den som ska bli förlåten bör uppvisa lämplig grad av ånger och bör be om förlåtelse.

Att be om förlåtelse är centralt i vår kultur, jag vet inte hur det är i andra. Barn får ofta höra av sina föräldrar att ?Kalle, nu säger du förlåt till Pelle?. Kalle går då med hängande huvud till Pelle och med blicken mer eller mindre riktad på föräldern säger han: ?Förlåt, Pelle!?. Föräldern säger: ?Duktigt! Ge varandra en kram nu så är det bra.?

Det troligaste är ju att Pelle faktiskt inte alls menade något illa. Barn gör sällan det. Förlåtandet kanske därför inte är det viktiga. Det kan ju självklart vara så att det Pelle gjorde var oönskat, misslyckat, gjorde ont eller på annat sätt gjorde Kalle ledsen. Det är det ju bra om Pelle förstår och att han känner inom sig och att om han vill att Kalle ska vara glad, så bör han inte göra just så mot honom.

Det tråkiga blir också att fokusen för Pelle går från att handla om att Kalle blev ledsen, till att handla om att föräldern är arg och hotfull. Förälderns beteende ger med stor sannolikhet Pelle skamkänslor. Resultatet blir att Pelle ber Kalle om något han inte menar, bara för att det är en formel för att återfå föräldrarnas gillande och lindra skammen.

Allt detta tror jag nu bygger på ett grovt missförstånd kring hur förlåtande fungerar!

Att bli förlåten kan väl kännas bra, men ibland kanske mest märkligt, för att man inte ens förstår att man gjort fel. Att ta emot förlåtelse är givetvis något gott, men det stora är att eventuellt lätta sitt hjärta och släppa laddningen kring en händelse. Bikten, som den görs i katolska kyrkan har givetvis den funktionen. Men det är att själv formulera sig kring händelsen och att uttala orden som är det magiska, inte förlåtet man får tillbaka. Därför fungerar det att uttala önskan att bli förlåten och att berätta om händelsen fast att det är en präst (och Gud?), som hör och inte den man gjort illa.

Att förlåta fungerar på samma sätt. Det är genom att uttala det man önskar förlåta som det magiska inträffar. Den som blir förlåten behöver inte vara där. Och att förlåta betyder inte att man automatiskt glömmer det som skett, eller att man litar på att det inte kommer att hända igen. Att förlåta betyder att du inte längre tänker låta det skedda stjäla din energi.

Det magiska som sker är att det du förlåter förlorar sin laddning. Spänningen och laddningen försvinner även om minnet blir intakt. Du kan möta den förlåtna med lugn och utan irritation gällande det du förlåtit.

Jag hade heller tills nyligen ingen aning om hur nära behovet av att förlåta och sorg ligger varandra. Men nu vet jag bättre.

Jag kan rekommendera denna sida: Svenska Institutet för Sorgbearbetning