Att komma åter från föräldraledighet

Idag har jag iakttagit ett intressant mönster. Detta har inte med attachment parenting att göra, utan med manligt och kvinnligt i föräldraskapet. Jag misstänker att jag själv passar skrämmande fint in i mönstret själv också, så det jag skriver här är ingen kritik mot några enskilda individer. För att göra historien tydligare kallar vi den nyss återkommna mamman för Jenny. Sedan kan vi jämföra med hur det var när en av de killar jag jobbar med kom tillbaka, vi kallar honom Markus. Jag tror att de rätt väl representerar akademiker som blivit föräldrar. Historien speglar inte främst deras egna sanna åsikter, utan mer samhällets förväntningar på dem.

Jenny sitter på samma våning som jag i ett kontorslandskap, en liten bit bort, men nära nog för att jag ska kunna höra allt som sägs vid hennes bord. Hela dagen har folk kommit och önskat henne välkommen åter. Det som är intressant är vad hon säger till de hon talat med. Hon upprepar gång på gång hur roligt och skönt det är att vara tillbaka. Hur tillfredställande det är att ?inte vara bara mamma? längre. Hur skönt det var att sitta still på bussen, i en hel timme! Och sedan kommer intygande om att hon ska jobba heltid och brinner av iver att ta i tu med sina nya arbetsuppgifter, de gamla delegerades bort till någon annan när hon var hemma och de får hon inte tillbaka.

När Markus kom tillbaka, efter en något kortare föräldraledighet, så kom han ju givetvis tillbaka till sin gamla position och hade kvar samma ansvar. Nej, det hade nog faktiskt växt lite under hans frånvaro. Han välkommandes också tillbaka, lite grabbigare, med lite mer dunkar i ryggen. Hans kommentarer var att tiden hemma hade gått vansinnigt fort och han hade inte hunnit göra hälften av vad han ville. Hur roligt det hade varit att kunna engagera sig helt i barnen och han diskuterade med en manlig kollega om hur tiden hemma gav nya perspektiv på livet och att han insett att det fanns viktigare saker än jobbet.

Oh vad jämlikt? Tänk att vi alla spelar med i detta skådespel!
Tänk om Jenny och Markus båda istället fick uttrycka sina ärliga känslor kring detta. Vad mycket intressantare det skulle bli!