Att knyta an

Attachment parenting... Jag hittar fortfarande ingen bra översättning. Fokus är i alla fall att bygga och bevara anknytningen mellan barn och förälder.

För mig är detta en grundpelare för att gott och empatiskt föräldraskap. Anknytningen är inte målet, utan medlet för att kunna förstå, leva sig in , respektera och leva med sina barn. Anknytningen är kittet som håller samman familjen.

Problemet är att det överallt finns fenomen som stör. En del är uppenbara, andra har på något sätt blivit en så självklar del av vår kultur att vi inte reagerar på dem, eller reagera på ett i mitt tycke bakvänt sätt.

Den första faran är en övermedicinerad förlossning. Jag säger inte att man nödvändigtvis ska föda hemma utan den minsta smärtlindring, men att man ska tänka sig för. Epiduraler inte minst påverkar barnets beteende den första tiden. Men ibland, om förlossningen drar ut på tiden och mamman är utsliten, så kan den givetvis vara bra, sammantaget ändå. Men allt för många jag pratat med har under första förlossningen fått epiduralen för att barnmorskan inte haft den tid som krävts för att vara stöttande. En mamma som är bedövad, är en lätthanterlig mamma...

Sedan kommer alla idéer om hur barnet ska tränas, läras och ändras. Alla ord om att man ska ignorera skrik och protester och "sätta gränser". Attachment parenting säger tvärt om: Ett spädbarn bör inte "uppfostras". Ett spädbarn är både lik och helt olik vuxna. Det som är likt är känslorna, de är kanske tom än mer äkta, då de är ofiltrerade och relativt ostörda av kulturellt brus. Det som är helt olika är att "förnuftet" som växer till från en mycket primitiv nivå, lite grovt kan man säga att det högre medvetandet inte kopplats in när barnet fötts.

Allt som ger känsloupplevelser kommer att nå barnet, med omodererad kraft, inget förnuft kan mildra eller tolka. Obehag går rakt in i själen på barnet och känslorna blir en del av barnets personlighet. Dra förnuftig lärdom, förstå föräldrarnas uttänkta budskap, det kan barnet inte. Träningen blir därför som bäst dressyr, där barnet lär sig att kortsiktigt minimera obehaget och försöka vara föräldrarna till lags och glömma sina behov. Barnet kommer inte aktivt minnas obehagskänslorna, som inte någonsin registrerats i sekvensminnet, men mönstret präntas in i hjärnans innersta delar.

Det fortsätter med att barnet ska tas om hand av dagis och av skola. I den vevan kommer inte bara andra vuxna, utan ofta tillåts barnen skifta sin starkaste anknytning från föräldern till de jämnåriga. Det är bra med vänner, men vänner ska vara vänner och inte förebilder eller tryggheten framför andra. Barn kan inte vara mallen andra barn strävar efter på väg mot vuxenlivet, utan bara vuxna kan utgöra den mallen. Barnen saknar mognaden. Kompisarna saknar också den mycket viktiga villkorslösa kärleken. Barn har i kompisgäng tvärt om väldigt kraftiga villkor som bestämmer vem som är med och vem som inte är det. Ett barn behöver älskas ovillkorligen av den som är den främsta förebilden och tryggheten, annars är självkänslan illa ute.

Det här är bara exempel, men det är viktigt att komma ihåg att anknytningen inte bara är viktig när barnet är en bebis, eller under koltåldern. Anknytningen är viktig under hela uppväxten, och tror jag skapar förutsättningar för en sund avspänd relation även då barnet blivit vuxet.

Till en liten del kan det betyda att man får lov att hala in sina större barn i perioder. De behöver få känna en innerlig samhörighet även i tonåren, tid tillsammans för reflektion, för mer eller mindre hetsiga meningsutbyten kring etik eller livets svåraste frågor. Föräldern måste ha grundlagt och upprätthålligt en tydlig känsla hos barnet att föräldern är värd att lita på, värd att lyssna på och att förälderns vuxna godkännande och kärlek i slutänden är viktigare än kompisarnas.

Mina barn är ännu små, tonåren känns långt borta. Men vem minns inte turbulensen i själen och tanken under sin egen ungdomstid, behovet av en värdig motståndare i debatten, behovet av att testa idéer och känslor utan att bli fördömd. Behovet av att vara accepterad och älskad för dem man är.

Att uppnå att barnet har den trygga basen upp i tonåren och bortom, en plats att komma hem till i alla väder, det är målet när jag bygger och upprätthåller anknytningen till mina barn.