Att skilja på mig och mina barn

Det kanske var en konstig rubrik. Det jag för tillfället funderar en del kring är att inte försöka läsa in sig själv i sina barn.

Ett av mina barn upplever jag som i mycket likt mig själv. Det låter kanske konstigt, men likheten komplicera nog mer än den hjälper. Visst jag förstår humörsvängningarna och kan förstå vissa nycker som barnens pappa kanske inte kan leva sig in i. Men problemet blir när jag kanske drar likheten för långt.

Jag funderar just nu kring vad jag ska säga på det kvartsamtal jag ska på i morgon. Där förväntas jag beskriva barnet för den nya läraren. Till viss del är det enkelt. För det mesta glad och livlig. Nyfiken, konstnärlig och smart. Lite disträ. Men sedan ... När börjar jag gissa och tro att jag vet mer än jag vet.

Det får mig också att tänka på hur jag ganska ologiskt förväntade mig en kraftig symbios, nästan på nivån tankeläsning, när mitt första barn föddes. Märkligt nog var jag inte beredd på att det skulle komma en helt egen från mig skiljd person. Jag var nog mer oförberedd på den skiljevägg som fanns mellan oss än jag var oförberedd på den oerhörda tid det tar att ta hand om ett nyfött barn. Kanske är det det som sitter kvar i mig. En förväntan på mig själv att verkligen förstå mitt barn.

Vi har barnen hos oss en stund till låns och det är viktigt att aldrig glömma att de föds som helt egna individer. Unika och skiljda från oss redan från första stund. Från början beroende av oss och av allt vi har att ge, men sedan tillslut helt oberoende av oss. Vårt jobb är att älska och guida. Vår blöning är att de växer upp till att inte behöva oss. Har vi tur har vi blivit vänner längs vägen, men egentligen kan vi inte ta för givet att bli älskade tillbaka. Inte heller kan vi tro att vi förstår våra barn mer än vi förstår våra föräldrar, eller våra vänner.