Sömnträning

Jag förundras över att sömnträning av olika former faktiskt förespråkas. Jag upphör inte att uppröras över det. Att med flit låta sitt barn gråta och sett ur barnets synvinkel överge det är inte sunt.

Men argumenten för sömnträning är många! Här är några:

Alla känner sitt eget barn bäst. Visst är det troligen så, men det betyder inte att man bäst vet hur man bemöter barnet. Barn som gråter och skriker visar så tydligt de kan att det de utsätts för är fel. Att de så småningom ger upp att skrika är inget gott, utan ett tecken på att de knäckts.

En trött mamma är ingen bra mamma. Så sant, men det verkar väl vettigare att ta reda på vad som stör mamman och barnet så att de inte sover skönt nog. Jag vågar slå vad om att det i nästan alla fall finns en verklig anledning och att den går att åtgärda. Det kan vara allt från att mamman har orimliga förväntningar på barns sömn, via överstimulering till allergier och andra medicinska problem. Saker som alla bör tas på allvar och lösas.

Barnen är lika glada morgonen efter att det skrikit sig till söms som de är andra dagar. De verkar säkert glada. Barn är otroligt förlåtande och hoppfulla. De ger mycket långsamt upp kärleken till sina föräldrar. Ofta kommer det först i tonåren. Dessutom är det så lömskt att barn som gett upp beter sig lyckligt och på en nivå är de det nog också, för de spelar sin roll väl och uppskattas av föräldrarna. Skadorna hamnar längre in och barnet kanske inte ens vet om dem, för de är bara en del av personligheten.

Argument för att låta barnet somna med en förälder och sova när är lite tyngre. Några hittar du här: http://www.ap.skorpan.se/SkalattSamsova.htm