Du har väl dåligt samvete mamma?

Vad mycket det finns som skuldbelägger mammor. Jag började fundera lite extra kring detta när jag läste på amningsbloggen om Amningsråd och Härskarteknik. Det finns egentligen inget val en mamma kan göra utan att på något sätt gjort fel.

Vi ska dela föräldraledigheten lika, men de gamla mönstrena att mamman ska ha huvudansvaret är inte borta. Vi ska jobba och göra karriär, men vi ska vara så mycket vi kan med våra barn. Dagis är bra, dagis är dåligt. Vi ska vara mycket med barnen men inte FÖR mycket för då binder vi dem för hårt till oss. Vad är fel med famlijer där vi är beroende av varandra? Är vi inte flockdjur?

Vi ska amma, men det får inte inkräkta på våra frigjorda liv. Vi ska amma, men inte för mycket. Vi ska ge ersättning om barnet vissar missnöje eller inte följer BVCs viktkurvor, men att ge ersättning är skambelaggt. Att amma kort är fel, att amma länge är fel att amma delvis är fel, det kan inte bli rätt! Är inte amning något vi gör för att barn och mor mår bra av det? Kan det tänkas variera då hur länge som ger bästa välmående för olika mammor och barn?

Att vilja vara nära sitt barn är bra, men inte för nära, för länge. Självständighet fås genom innre styrka och trygghet, god självkännsla, men självständiga bebisar får vi genom att ignorera deras skrik och undergräva deras trygghet. Varför ska en bebis vara självständig?

Vi ska läsa och natta barnen pedagogiskt och mysigt, men bara när de blivit stora nog att kunna läsas för. När de är små och omöjligt kan förstå, så ska de skrika tills de lärt sig somna utan att drista sig att be om sälskap.

VAB:ar mamman mer än pappan så är det fel, för det är ojämlikt, VAB:ar hon mindre tar hon inte sitt ansvar för barnet och är en sk dålig mor. VAB:ar de lika är det troligen för petnoga, några slags superfeminist-fanatiker. Men är det inte olika vem barnet vill vara med när det är sjukt?

Det är lätt att känna att reglerna blir murar som sakta, skjuts allt närmre och närmre och tillslut har man bara två val: Följa den nu mycket, mycket smala vägen som finns kvar emellan och riskera att ständigt skrapa sig på murarna, eller att ta steget, samla mod och klättra över dem och sedan se sitt barn, se sig själv och välja den väg som passar just oss.

Jag tycker att det är dags att kasta skammens och skuldens ok!