Amningshets och Amningshysteri

Jag till hör ju förståss amningsmaffian eller amningsfanatikerna i mångas ögon, även om jag inte själv tycker mig höra hemma under sånna rubriker.

Men jag hör till dem som anser att samhället kunde vara amningsvänligare, fast också flaskningsvänligare. Egentligen vill jag ju att samhället ska visa tilltro till föräldrars förmåga att välja det som är bäst i just deras unika situation.

Det finns förståss hinder för det fria valet kring amning och jag kan komma på flera:

• Det finns en stark norm: Man ska amma lagom. Inte för kort inte för långt. upp mot 6 månaders helamning och max ett års delamning.
• Nyblivna mammor vet väldigt lite om amning, rent praktiskt. Det finns en fördom på mödravården om att mammor inte lyssnar på något som handlar om tiden efter förlossningen.
• Stödet är ofta inte tillräckligt till de mammor som behöver hjälp. Hejarramsorna är många, men den verkliga hjälpen saknas ofta.
• Mammor får råd de inte vill ha: Gör det ont - Så sluta, Gör det ont - Men det är bara att hänga i. Båda lika galna! Sluta, fortsätt, fortsätt, sluta! Det gör ingen glad att få lösningar skrivna på näsan.
• För få lättillgängliga platser som tar emot ordentligt och tar det på alvar när mamman får medicinska komplikationer under amningen. Mjölkstockningar, svamp och bakterieinfektioner behöver behandlas och bemötas med empati dessutom.

Så nog kan en mamma hetsas till hysteri. Både av ivriga ersättningspåhejare och av amningsivrare utan kunskap nog att hjälpa.

Men var uppstår kännslan av hysteri?

Den finns förståss inombords hos alla som bemötts tillräckligt fel. Hysteri finns inte utan en människa att häfta vid. Men tro nu inte att jag därmed tycker att mamman som lider av det är skyldig, tvärt om. Hysterin flyttar in för att omständigheter runt mamman gjort miljön runt mamman hemtrevlig för hysterin. Som en poltergeist hänger den efter henne och skapar vantrivsel i hennes liv.

Vad skapar detta? De flesta mammor avser att amma. Alla är nog inte så genomtänkta, det är något man gör bara, men en del vill verkligen och andra vill egentligen inte, kanske står emot, men kanske känner att "ammar gör man" och avser att amma ändå.

Går allt bra, så stämmer avsikten och utfallet fint ihop och man funderar kanske inte så mycket mer på det.

Men inte så sällan blir det inte så lätt som man hoppas, avsikten kommer på skam. Vad händer då? Många tillskyndare säger "men det är klart att du ska!" Men hur många säger: "Här jag vet vägen du behöver gå, den är inte lätt och du kanske inte vill följa den helt, men så lågt du vill med kan jag lotsa dig" De som får det stödet kan nog finna sin väg och hitta ro i hur det blir. De som inte får lotsningen utan bara piskas att springa den snårigaste vägen mot ett mål de kanske inte är säkra på varför de ska nå? Här finns mäjlighet för hysterin att flytta in i mammans omgivning.

En mamma som väljer från början att inte amma, kan nog också känna piskan vina över henne och nog kan hysterins poltergeist flytta in hos henne med.

Avsikten och normen att amma står i den ena vågskålen och det verkliga stöd mamman får, den empati och de praktiska råd hon får står i den andra. För att mamman ska vara nöjd med sin amning, så måste skålarna väga lika. Och ju mer problem, praktiskt och i form av okännsligt bemötande, mamman stöter på desto nogranare blir vågen. Tillslut tippar den över av även an välmenta tillskott eller avdrag i vågskålarna.

Så jag är övertygad om att amningshysterin finns, men den är inte ensam. I de snäva normernas land bor även ersättningshyterin.