Pappors möjlighet att knyta an till det ammade barnet

Det är inte sällan som amning målas ut som en kil som sticks in mellan pappa och barn och gör anknytningen svår för pappan. Jag vill påstå att det är fullkomligt fel. Det säger jag trotts att jag vet att både pappor och mammor ibland använder amningen som argument för att placera barnet hos mamman och nästan enbart hos mamman.

Det som får mig att säga att det ändå är helt fel att amningen hindrar pappan anknytning är Harry Harlows kännda experiment med rhesus apungar. I det experimentet gör det väldigt klart att mjölken och även sugandet är fullkomligt underordnat den mjuk, varm kropp för den unga primatens anknytning. Behavioristerna och även Freud trodde att mjölken och amningen av olika orsaker (belöning för ett beteende eller oral njutning) var det som förstärkte eller låg bakom barnets vilja att vara hos föräldern, men de idéerna smular Harlows experiment helt sönder.

Den som vill knyta an och låta ett litet barn knyta an till sig behöver inga bröst och ingen mjölk. Vad som behöv är en mjuk och varm famn som tillräkligt ofta och länge håller barnet. Det kan pappor göra lika bra om mammor. Men en pappa gör förståss bäst i att lämna barnet till mamman för amning, så att han sedan kan få tillbaka ett nöjt, avslappnat barn berett att ta in upplevelsen av hans famn.