Övergångsobjekt

Jag måste hänga mig kvar vid denna första läsning av "Att Sätta Gränser" och fundera lite mer om övergångsobjekt. Nallar, mjukisdjur, snuttefiltar och nappar och även tumsugande faller in i den här kategorin.

Leksaker har funnits länge och hur länge vissa barn tytt sig till trygga ting i övergången från närheten med sin primärvårdare och ut i världen, det vet jag inte. Orden Övergångsobjekt och Övergångsfenomen kom till 1951 då psykoanalytikern Winnicott. Han menade att barnet själv skapar övergångsobjektet någon gång mellan 4-6 och 8-12 månaders ålder och att övergångsobjekten för barnet är helt nödvändigt och inte utbytbart och skänker tröst och lugn främst vid separationer.

Det har under en tid setts som om övergångsobjektet skulle vara något närmast nödvändigt för barnets frigörelse från mamman (eller den primära vårdgivaren). Barnets symbios med modern skulle då brytas genom att moderns egenskaper i tanken överförs till tex en nalle i en övergångsperiod, innan barnet helt kan hålla bilden av modern inom sig. Jag får intrycket av att Grandelius tillhör den skaran som tror att det är så, eller att övergångsobjektet i vart fall skulle vara ett utslag av något nyttigt.

Det normala allmänpsykologiska i fenomenet övergångsobjekt ifrågasattes av Bowlby och andra efter tvärkulturella studier , där man funnit att övergångsobjekt är vanligast i kulturer där barn ammas kortare, somnar själva och upplever mindre kroppskontakt. Det ligger alltså nära till hands att se övergångsobjekten som en reaktion hos barnet på dess livssituation.

Ljungberg ser övergångsobjekt som signaler från barnet att det inte får sina behov tillfredställda på annat sätt. Han påpekar att isolerade apungar i försök visar upp samma typ av beteenden. Det är enligt honom kompensationsfenomen.

För några år sedan kom en svensk avhandling på temat övergångsobjekt ut. Viberg och Viberg stod bakom studien. Den fick viss uppmärksamhet i media. I korthet kommer de fram till att endast 54% använde övergångsobjekt. 16% använde varken övergångsobjekt, napp eller tumme. Ingen skillnad mellan könen i detta. Det fanns ett samband mellan amningens längd och användning av övergångsobjekt. Barn som ammats längre använde mindre av nallar, andra snuttar, nappar och tumme. Andrabarnet använde övergångsobjekt mer än förstabarnet.

Barn som ammats längre än 8 månader klarade en skolförberedande undersökning vid 5 års ålder bättre än de som ammats mindre än 8 månader, särskilt påverkade av en kort amningstid var pojkarna. Barn som sugit på tumme klarade testet sämre och de som hade napp vid 12 månader eller övergångsobjekt först vid 18 månader klarade testet bättre.

De som ammats längre sågs av sina föräldrar som mer föräldrabundna, med oroligare nattsömn, svårare amningsavslut och mer svårmatade än barn som ammats kortare, men intressant nog hade dessa barn då de bättre resultaten på testet.

Tumsugande barn var lättlämnade på dagis, sov lugnare och skrek mindre, nappsugande barn var svårare att lämna på tex dagis och var mer irritabla. Barn med övergångsobjekt var tidigare i talutvecklingen.

Barn som inte uppfyllde normen vid undersökningen skattades som senare utvecklade, men lättavvanda och lättmatade jämfört med de barn som uppfyllde normen.

Vidberg och Vidberg drar slutsatsen att amningen ?skyddar barnets grundläggande illusion om förening med modern?, vidare att ?Desillusioneringen är nödvändig för utvecklingen men eventuellt pressas den fram på ett brådmoget sätt, när amningstiden begränsas till barnets första halvår eller kortare tid? Ett övergångsobjekt i senare delen av perioden antas ha gynnsam effekt eftersom barnet får chansen att efter en tillräckligt bra desillusionering bearbeta förhållande mellan den inre och yttre världen.

De konstaterar att det att endast hälften av barnen hade ett övergångsobjekt pekar på att det inte är nödvändigt med ett konkret objekt. Att tumsugning har negativ inverkan tror de beror på att självtillfredsställelse inte kompenserar tillräckligt väl för den frånvarande modern.

Vidare är det intressant att de konstaterar att det har en gynnsam effekt på barnen att föräldrarna låter sig störas och tom inbjuder till att störas, vilket givetvis leder till att barnen betraktas som svårare att tex söva. Dessa barn fick bättre stöd i att hantera sina tidiga känslor. Detta är ett slutsats som tilltalar mig.

Med de inspirationskällor jag i övrigt har för mitt föräldraskap är det lockande att se övergångsobjekt som en ren kompensation för mindre närhet mellan barnet och föräldrarna. Vår kultur har ett distanserat föräldraskap som norm och barn ammas mycket kort, sover ovanligt ensligt och har mindre kroppskontakt än barn i många andra kulturer. Flaskmatade barn får i regel heller inte alls den sugtid de behöver under själva matningen och om amningen regleras, vilket görs av de allra flesta mammor jag haft kontakt med (även många av dem som anser sig amma fritt), gäller detsamma för ammade barn.

Att barnet lär sig att det och mamman (primära vårdgivaren) är olika personer, att barnet är skilt från sin omvärld i stort, är i mina ögon naturligt, men i vår kultur pressar vi barnen att göra åtskillnaden i en takt vi bestämmer i stället för att låta barnen ta sin tid, här uppstår behovet av att kompensera för förhållandet för lite amning, eller för lite närhet.

För barnet är övergångsobjektet sunt att ha om barnet behöver det, men om man ammar längre och har barnet nära, så minskar behovet och barnet mognar i sin egen takt. Således ska ett barn alltid tillåtas ha sitt övergångsobjekt om det valt ut ett, men det finns ingen anledning att pressa fram ett. Jag skulle säga att övergångsobjekt är en sund reaktion på en spädbarnsovänlig kultur.

Man kan konstatera att apungar som suger på tummen och har övergångsobjekt anses ha fått en beteende störning och ett zoo som håller apor under förhållanden som ger de störningarna tillåts inte fortsätta ha apor. Men jag lämnar det upp till dig som läser att avgöra hur mycket apa du tycker att du är.

Morgontankar om "Att sätta Gränser"

I går läste jag den absoluta början på "Att Sätta Gränser" av Grandelius. Att han uppmuntrar till en icke-auktoritär vuxenauktoritet är ju bra. Vuxna måste ta ansvar utan att ta makten och det får jag intrycket av att han menar.

Men redan på första sidorna får jag problem att hålla med. Han beskriver en mamma som låter ett 2 månader gammalt spädbarn skrika lite medan hon talar klart i telefon. Det tycket han är både rätt och riktigt, för man kan ju inte finnas där för barnet hela tiden för att omedelbart tillfredställa barnets behov.

Hade han skrivit om en 2 åring, så hade jag nog hållit med. En 2 åring behöver man och ska nog inte rusa till för små saker, utan lämna det upp till barnet att tala om när det vill ha hjälp och också lita på att barnet söker tröst när det behöver. Det kommer gåendes och klättrar upp i mammas famn när det behöver.

Problemet i hans resonemang är att han inte ser barnets skrik som det yttersta och sista desperata sättet att återställa världen till ett bra ställe att vara och den inre balansen i barnet tillbaka till ett behagligt tillstånd. Han menar att det är ur skriket barnet på något sätt ska lära sig att ropa mamma och att man därför ska lämna det korta stunder för att det ska öva. Eller har jag missförstått honom?

Som jag ser det ska en 2-månadersbebis inte ens behöva börja skrika, balansen ska inte bli så sned inom den, paniken ska inte komma krypandes inom det. Barnet lever bara i nuet och när det vaknar ensamt minns det inte ens att mamma finns och förstår än mindre att hon finns i rummet bredvid och hör. Barnet är skapat för en värld där övergivenhet betyder död om ingen snabbt kommer och plockar upp det och det är med den utgångspunkten man måste se spädbarnets skrik.

I min värld ska mamman inte heller behöva avbryta sitt telefonsamtal för att barnet vaknar, hon har barnet nära sig, kanske i famnen när det vaknar. Paniken utbryter aldrig och mamman sitter lugnt kvar och ammar barnet samtidigt som hon pratar vidare. Skulle barnet sova i en annan del av rummet, gå kan hon ha det fin-fina moderna hjälpmedlet bärbar telefon och gå in till barnet ta upp det och prata samtidigt.

Senare, när barnets förmågor sträcker sig så långt att det förstår en aning om tid och rum, så att det förstår att vårdaren kan finnas helt nära utan att synas och det minns mamma eller pappa även när mamma eller pappa inte syns, då ändrar sig saker. Skriket är ju fortfarande ett kommunikationsmedel barnet tar till först när inget annat tycks funka, men nu kan barnet börja göra andra ljud för att tala om att det är vaket och eftersom det inte längre drabbas av panik av kortare stunders ensamhet kan ljuden vara nöjda och glada. Nu behöver man väl inte ha brottom att hämta upp det, även om det väl är trevligt att svara artigt på barnets ?Jag-har-sovit-gott-ljud? med ett ?God morgon!?.

Sedan gör Grandelius också det nu mera klassiska antagandet att övergångsobjekt är något naturligt och en del i barnets utveckling och viktigt för att ta steget bort från mamman och skapa sig inre bilder av mamman. Men varför det skulle vara bättre att skapa en anknytning till ett dött objekt som är en symbol för det goda hos modern (vad nu en god moder är?), än att ha kvar den hel och trygg till mamman?

Jag återkommer och dissekerar mer av boken vartefter jag läser.

Första inlägget

Det finns mycket att tänka på...

Barnen växer så att det står härliga till och det ställer oss ständigt inför nya glädjeämnen, utmaningar och bekymmer. Vad snabbt det går för barnen att utsättas för omvärldens press och normer. Bara 3-4 år gamla ställs de inför kompistryck som leder in i könsroller och klädideal.

Det värker i mig när jag ser dem, de växer upp för fort. Jag tänker på var barnen har sin primära anknytning och var de hittar förebilder. Har verkligen vuxna spelat ut sin roll som främsta förebild för de flesta barn redan när de är fyra år?

Jag inbillar mig att de flesta av barnen jag ser har haft en sund anknytning till sina föräldrar som spädbarn, men det verkar inte som föräldrarna bibehåller den anknytningen starkt nog för att den ska fortsätta vara den primära, istället söker barnen redan så små, efter bekräftelse och tillhörighet hos de andra barnen.

Hur många barn i en grupp behöver ha en försvagad anknytning till sina föräldrar för att gruppen på dagis ska få dynamiken förändrad av det?