Det tappade ansvaret

Jag såg för någon dag sedan en kort stund av det svenska Nanny-programmet på TV. DE talar om att barnen tagit makten i familjen. Jag frågar mig: Kan barn en ta makten? Jag tror inte det och till en del är väl det anledningen till att dessa familjer har problem. Makten har föräldrarna, den kan de inte släppa ifrån sig och barnen kan inte ta den. Det viktiga är vad föräldrarna gör med den.

Missförstå mig rätt, den främsta anledningen i samtliga fall de visat på TV är att föräldrarna inte beter sig som vuxna ansvarstagande människor. Det är alltså föräldrarna som släppt ansvaret på marken och där ligger det fritt att trampas på och sparkas runt. Det är ansvaret de släppt, inte makten, och ansvaret kan barnen inte plocka upp, inte utan att ha tillgång till makten.

Vad skulle hända om barnen kunde ta upp ansvaret föräldrarna lämnat liggande på golvet? Enkelt, barnen skulle bli de vuxna, de skulle bli föräldrarna. Barn gör detta ibland, några barn kan, i alla fall när de kommit upp i skolåldern. Barn till tex missbrukare och sjuka föräldrar gör det ofta. Jag kände en liten kille, som då var precis på väg in i tonåren. Han hade en mamma som söp och jag hörde hans ände av deras telefonsamtal, när hon bad att få stanna med sina fyllekompisar ?bara en timme till? och han likt en tonårsförälder försökte få henne att komma till honom. Problemet i deras fall var att socialen ansåg att mamman var den vuxna (hon var ju myndig?) så det var hon som fick matpengarna. Hon söp upp pengarna och den stackars killen åkte fast för snatteri när han blev hungrig nog att snatta yoghurt på ICA.

Men det vet vi ju att det inte är bra för barn att bli vuxna så tidigt, inte bara för att samhället inte förstår att de blivit sina föräldrars föräldrar, utan också för att barn mår bäst av att få växa i lagom takt och att få vara barn, så länge de behöver. Man kan inte axla ett för stort ansvar utan att ta skada.

Så barnen på Nanny-programmen har inte makten och de har inte plockat upp ansvaret! De lider och protesterar och pekar med all sin kraft på familjens problem och kommunicerar så väl de kan med sina oförstående föräldrar.

Bortsett från att TV är där, så tror jag att barnen får det bättre av att Nannyn kommer, för familjen mår så dåligt att nästan vad som helst är en förbättring, men normala föräldrar ska inte tro att Nannyns lösningar är patentlösningar som de bör tillämpa, de är krislösningar, när allt klappat ihop. Kan man kommunicera med sina barn, är man aktiv, så behövs inte så många tricks eller metoder.

Och jag önskar så att de kunde sluta anklaga barnen för att ha någon skuld i det hela. Barnen är offer, inte tyranner, barnen har förlorat sina guider i livet, inte stulit makten, barnen protesterar, inte terroriserar.

En liten människa

Det slog mig just, denna glädje med barn.

Min lilla ställde sig upp vid sin lilla gåvagn, med båda händerna på handtaget och gick. Hon har gjort det förr, så det stora var inte att det var den första gången. Det som var härligt var hennes ansikte som vändes mot mitt, så nöjd över vad hon åstadkommer.

Hennes leende som går rakt in i mitt hjärta.

Underbart är det att ha en liten människa som går omkring här hemma, en liten en som ler stort och är tillfreds med sig själv.

Lika härligt är det med hennes bror, han som nått så långt nu att man kan ha filosofiska diskusioner med honom. Han funderar över vad det är att vara människa, hur tiden hängerihop, över vad som var innan han fanns och i ledsna stunder vad som händer efter att han finns. Jag förundras över hans klokhet. Jag tror inte att vi vuxna är ens en liten minsta bit klokare, bara slitnare och kanske vanare vid livets gång, men ingen ser klarare än han.

I den stund tiden strömmar genom hjärtat

Jag har inte läst så mycket som jag tänkt göra i ?Att sätta Gränser? Jag råkade snubbla över Lars H Gustafssons ?Se barnet, Se dig själv!?. Den senare har jag nu i princip sträckläst. Jag har gråtit när jag läst om Janusz Korczak och hans barnhemsbarn. Hans integritet, hans klokskap och hans och barnens hårda öde och deras mod på vägen mot Treblinka. Det får mig alltid att gråta, varje gång jag läser om det.

Jag tror att man nästan gått vilse om man som västerlänning med tankar kring hur barn bemöts inte har tagit en titt på Korczaks arbeten, läst om honom och funderat kring vad han säger. Han verkar ha varit en av de människor som ser livet och världen lite tydligare än vi andra och som inte skyggar för vad han ser, hårt eller mjukt. Kanske är det därför han verkar ha förstått barnen. Han såg allt obarmhärtigt klart, men med en stor barmhärtighet inom sig själv. Barn är väl just så?

Nå ja, lite Grandelius har jag läst, även om det går trögt.

Jag är fortfarande fast i hans tankar kring det lilla nyfödda barnet. Hans sätt att uttrycka vad som händer ett litet barn skiljer sig fundamentalt mot hur jag vill se det. För honom verkar det vara början och startblocken, något som barnet ska ta sig ur. Visst ska barnet växa upp och lämna spädbarnsstadiet och visst är tiden kort, men som han skriver det känns det som om barnet är placerat i en katapult och att föräldrarna ska se till att barnet skjuts iväg. Han betonar att barnet inte kommer känna sig så tillfreds som det gjorde i magen och att detta innebär första stegen utåt, uppåt och ut i stora världen.

I min syn på det hela finns en övertygelse om att barnet faktiskt kommer väl förberedd för att hantera världen utanför mammas mage, bara den världen är inrättad i alla fall i närheten av hur bebisar genom tiderna vänts in i att ha det, så som evolutionen befrämjat. Blir barnet rimligt rätt bemött, så är det ingen plåga och inget oväntat det som sker och barnet påbörjar ingen kamp, utan kan vila i sitt väsen, vila i sin begränsade medvetenhet, leva i sina känslor och sitt nu och må bra där.

Jag tror att förälderns roll i mycket är just att tillhandahålla vilan, stödet och tryggheten. Givetvis dock lyssnade, seende och bekräftande. En ganska passiv roll, eller passivt aktiv. Jag läste i en tidning en gång en kvinna som sa att en bra förälder var som ledstången i en trappa, aldrig påträngande, men alltid till hands. När barnet är nyfött bör det få vila i förälderns famn, i värmen och nära till maten. Sedan finns det ingen anledning att skynda på barnet eller erbjuda övergångsobjekt för att bryta detta, barnet kommer själv att krypa iväg om man inte hindrar det. Det behövs ingen katapult, ingen smärta eller ångest för att driva på, barnets medfödda strävan att bli en vuxen person räcker i sig självt.

Jag undrar ibland om det är typiskt karlar i hans generation att inte vilja se spädbarnstiden som något med ett egenvärde, utan bara som en språngbräda. Att se spädbarnets liv som fullgott i sig självt, även utan löftena om morgondagen, kanske man inte kan göra om man inte levt varje stund på dagen, varje dag, med ett spädbarn, eller är det det att han är familjeterapeut och som sådan är upptagen med den barndom som kommer sedan?

Kanske är det rent av så att vi ofta stirrar oss blinda på vad barnet ska bli och missar vad det är. Barnet är en fullvärdig människa, en fullständig person, lika mycket värd i sig självt just nu oavsett vad som händer sedan. Ingen persons värde ligger i framtiden, eller i det förgångna utan det finns här och nu, i den stund tiden strömmar genom hjärtat.

Nej, han hänvisar till Winnicott och citerar Juul, men än har jag inte sett någon hänvisning till Korczak. Jag antar att han läst Korczak, hur skulle han ha kunnat inte göra det?