Mer om makt

Jag tänkte att jag borde förtydliga detta med att jag inte anser att barnen kan ta makten i en familj. Som med allt så finns det inga absoluta sanningar, men att barnen skulle ta makten kräver ju att de plötsligt besitter förmågor och medel de inte har.

Föräldrarna har makten över ekonomin, de har allt som oftast makten att vara de fysiskt starkare, i alla fall de först 10-15 åren, föräldern besitter i de flesta fall en större kunskap och erfarenhet, mer list och mer människokännedom och dessutom är barnen i allt beroende av föräldrarna.

Vilken makt har barnen? De kan skrika, sprattla och vägra följa order. De kan eventuellt skämma ut föräldrarna. De kan tjata och gråta. Överhuvudtaget är barnets maktmedel, de maktmedel som står den underlägsne till buds.

Om man nu väljer att se familjen som en skådeplats för maktkamp ? ett fruktansvärt sätt att se på familjen, men för diskussionens skull gör jag det här i alla fall ? så har bara barnet den makt som föräldern ger det, antingen aktivt eller passivt.

Därmed inte sagt att barn inte kan ha föräldrar som missköter sitt ledarskap. För det är ledarskap det handlar om och inte i första hand att ha makt. Det finns de som besitter väldig makt, men som saknar ledaregenskaper och då kan de inte använda sin makt, varken till gott eller till ont.

Det värsta med att hävda att barnen tagit makten i en familj, är dock inte att det troligen är fel, utan det värsta är att det tar fram bilden av att familjen är just en skådeplats för maktkamp. Har man fokus på maktkampen, så missar man tycker jag hela vitsen med att barnen växer upp i familjen. Familjen är den plats där barnet lär sig om kärlek, empati, integritet, och inte minst ansvar.

Hur ansvaret i familjen är fördelat är en intressantare fråga tycker jag.