Döden kommer alltid olägligt

Så har det hänt. En av familjens goda, goda vänner har rykts bort alldeles för tidigt.

Min blogg handlar ju om barn, mest hade jag tänkt att den skulle handla om föräldraskap av nära/naturligt/AP typ, men idag finns sorgen här så påtagligt och präglar hela samvaron i familjen. Jag har ingen aning om hur det skiljer sig mellan familjer med olika filosofi bakom sin gemenskap. Avbräck och förstämning måste råda hur man än förhåller sig till annat.

Mina barn visar, så små de är, tydligt att de vet att vi är ledsna, den stora förstår nog lite i alla fall vad som hänt och vet ju vem vännen är. Mest reagerade han dock på mina tårar, han ville trösta och på det faktum att vännen inte var äldre än mamma och pappa. Att människor kan dö innan de är supergamla är inget han vill tänka på.

En vän till mig skrev "Döden kommer alltid olägligt" och så är det. Det finns ingen rätt tid att dö, alltid lämnar man efter sig sorg, saknad och ett hål i mänsklighetens stora väv.

Ett vet jag, har man barn går livet vidare, i en förstämd bubbla av overklighet, men maten måste lagas och blöjor bytas, slagna knän blåsas och klosstorn betraktas.

När döden kommer nära står det klart att nu är det vi har och i nuet är den enda plats vi verkligen kan leva. Barnen lever där, så jag följer dem nu.

Vi saknar dig för alltid D.

Första läsningen klar

Nu har jag läst hela Juuls ?Livet i Familjen?. Jag har läst hela, men bara läst. Jag känner verkligen att jag behöver tid att smälta och reflektera och nog läsa igen.

Han talar mycket om makt och ansvar och om likvärdighet och det mesta låter klokt. Jag tror på idén att sträva efter en likvärdighet, men att demokrati inte räcker. För som han skriver måste familjen sätta minoriteten högt och att ibland måste minoriteten få gå först för att behovet är störst för den enda. Men en hel del saker har jag att tänka över

Men som vanligt sätter han ju fingret på saker som varit självklara i min uppväxt och som min mamma med stor övertygelse håller fast vid. Saker som har sitt ursprung i 70-talets demokratiexperiment, men också i tanken att öppna konflikter är ett tecken på bekymmer i familjen och kanske rent av på bristande kärlek.

Under hela min uppväxt har det varit självklart att allt har förklarats, så att jag ska förstå varför mina föräldrars önskningar är värda att följas. Nu säger Juul att allt inte alls ska förklaras och detta måste jag fundera kring. Jag kan så tydligt se varför barn förtjänar förklaringar. Många gånger ger det en chans till att förstå lite mer om hur världen fungera och hur föräldrarna tänker. Samtidigt, så kan jag se bekymret med att förklaringen oftare blir en ensidig argumentation för förälderns beslut och många gånger ett framtvingande av konsensus. ?Bara du förstår vad jag menar så kommer du att hålla med mig. För korkad är du väl inte??

Min kompromiss är tillsvidare att förklara när det finns en riktigt viktig, enkel, förklaring eller att vänta på att sonen frågar ?Varför??. Vill han veta så frågar han.

En annan sak är att förälderns behov eller lust att göra något i sig kan och ibland bör få överväga och vara skäl nog till ett ?Ja? eller ett ?Nej?. Detta utan att det finns en mer invecklad förklaring än ?Nej, jag vill inte just nu/Nej, jag behöver? istället?. Problemet här blir ju att en förälder som inte behöver motivera sig kan frestas att bli egoistisk och låta sin egen lust styra alltid. Här är likvärdigheten givetvis nyckeln. Vi måste för att lyckas här verkligen kunna se barnen som partners i familjen och inte bara som lärjungar. Barnens lust och behov måste värderas enligt samma skala som föräldrarnas. Oh så vackert och oh så svårt i praktiken, för nog är vi i tutade, trots allt, att barn är små och vi är stora och den stora och starka har mer rätt?

En annan sak: Att visa intresse för barnens vardag utan att ställa till med korsförhör. Jag minns inte minst tonåren och frågorna om hur dagen har varit. Välvilliga vuxna som ärligt undrar och kanske oroar sig lite och som inte riktigt vågar tro att man verkligen kommer att berätta om något viktigt har hänt.

Juul säger att vi inte ska fråga hur dagen varit, vad de har gjort och alla de frågor som i alla fall jag har ställt till min son på väg hem från dagis. ?Nog måste jag väl visa att jag verkligen vill veta?? Juul säger att man i stället ska dela med sig av sin egen dag. Berätta om vad som hänt en själv, i lagom dos givetvis. Då kommer barnens egna berättelser.

Låter klokt, men känns ännu konstigt i mig. Det blir ju ett steg bort, men kanske är det just det. ?En smula likgiltighet.? Och förståss att respektera barnets rätt att välja vad och om den vill berätta. Alla dagar händer förresten inget riktigt intressant?

Childhood is not preparation for life; childhood is life.

"When we adults think of children there is a simple truth that we ignore: childhood is not preparation for life; childhood is life. A child isn't getting ready to live; a child is living. No child will miss the zest and joy of living unless these are denied by adults who have convinced themselves that childhood is a period of preparation. How much heartache we would save ourselves if we would recognize children as partners with adults in the process of living, rather than always viewing them as apprentices. How much we could teach eachother; we have the experience and they have the freshness. How fullboth our lives could be."

- John A. Taylor, Notes on an Unhurried Journey

Fler bra citat kan läsas på:
http://www.naturalchild.org/quotes/

AP och trampade tår

Attachment Parenting och andra förhållningssätt, som påminner om varandra, med mycket närhet och fokus på anknytning och att efter bästa förmåga tillgodose barnets biologiska, medfödda behov, väcker ofta mycket känslor. De tilltalar många, då de känner att det är skönt med ett sätt att vara mot barnen som ger en rätt att lyssna på sin egen känsla och att svara på barnet. Men väldigt många tar illa vid sig och vad jag förstår känner sig påhoppade.

Det är svårt, för, för mig känns det allt mer uppenbart att barnen har medfödda behov och att en förälder bör göra vad som krävs för att uppfylla de behoven. Det är också uppenbart att vår kultur länge har ignorerat de behoven så långt det varit möjligt utan att ta död på barnen.

Problemen uppstår då när man förespråkar ett sätt man tror bättre uppfyller barnens verkliga behov än vad det i vår kultur ?normala? sättet gör. Flera tar det då som personlig kritik. Är det kritik av enskilda föräldrars sätt att ta hand om sina barn? Tycker föräldrar som tillämpar AP eller CC att alla andra föräldrar är dåliga föräldrar?

Jag kan ju givetvis inte svara för alla, men som jag ser det är det stor skillnad på att kritisera ett utslag av den rådande kulturen och att kritisera individer i den kulturen. Varför är det skillnad? Jo, för att individerna har vuxit upp i den kulturen och har de inte konfronterats med något annat så har deras valmöjligheter varit små. Om alla man känner har låtit sina barn skrika sig till sömns för att ?lära sig att somna själva? då tror man antagligen att det är så det är, får man sedan bekräftat från BVC att det är en metod de har en broschyr om då har man ju fått grönt ljus. Därför kritiserar jag hellre metoden och BVC för att de har broschyren, än jag säger något ont om föräldrarna.

Om andra föräldrar är dåliga? Andra föräldrar är bra ibland och dåliga ibland och det är AP/CC/mfl föräldrar också. Men visst finns det föräldrar som gör fler saker fel och andra som verkar göra fler saker rätt. Min erfarenhet är att barnen som får sina grundläggande behov tillfredställda, som blir tillräckligt hållna och kan vila i tryggheten att deras behov tillfredställs när de uppstår, de barnen blir allt som oftast behagligare än andra barn. De barnen kan tidigt konsten att bara vara och vila i sig själva.

Hur bra man på sikt är som förälder beror dock främst på hur man mår psykiskt och hur stabil, glad, öppen, ärlig och empatisk man förmår vara och det beror i sin tur på hur ens liv har varit och hur det är. Vilken filosofi man har gällande föräldraskapet är bara en del i det hela, det är fler bitar som behöver falla på plats.
Jag tror dock att en filosofi som AP och "naturligt föräldraskap" med ömsesidighet och mycket lyssnade bättrar på förälderns chanser att läka och växa som människa och på det sättet bli allt bättre förälder (och livskamrat och vän osv) under gång. Detta för att föräldraskapet öppnar upp för lärande och inte ger föräldern rollen som den allsmäktige och allvetande, utan uppmuntrar till gemensamt upptäckande

Livet i familjen

Jag får erkänna att jag i alla fall för stunden helt gett upp på Grandelius bok. Det som inte kändes trist var i stället intetsägande för mig just nu. Kanske ger jag den ett nytt försök senare.

Jesper Juul har ju kommit med en ny bok. Livet i familjen. Den är viktigare för mig att läsa och på alla sätt intressantare. Jag har bara hunnit en bit in i första kapitlet och redan sätter den igång tankarna samtidigt som jag fnissar lite av sorten ?Det visste jag ju? när han gör ner 5 minutersmetoden, då den tar bort alla chanser till ömsesidighet och inte är uppfostran utan dressyr.

Det som tilltalar mig mest så här långt är att han talar om livet tillsammans i familjen och inte om hur man uppfostrar barnen. Att leva tillsammans är det man gör och lär av varandra. Uppfostran i klassisk betydelse är inte ömsesidig utan en envägskommunikation där föräldrarna föreskriver regler och barnet förväntas lyssna.

Föräldrarna sitter med makten och av ansvaret, men individernas värde är lika och att bevara sitt eget värde och de andras är centralt. Det härliga tycker jag är att exemplen inte bara rör samspelet mellan förälder och barn, utan även samspel mellan vuxna. Vuxna tar ansvar, men uppfostrar inte barnen i större utsträckning än de uppfostrar sin partner!

Hmm? Jag tror att det tål att tänka på. Är det så han menar? Kan man verkligen vara förälder utan att uppfostra? Jag antar att det till viss del beror på vad man menar med uppfostran. Jag får inte riktigt ihop det.

Någon mer än jag som läser boken?

Tid

Tid är det i tillvaron med mig själv och min familj som jag finner mest komplicerat.

Det är ofta så ont om tid, ofta bråttom, ofta går det över i att bli stressigt. Barn och bråttom går inte ihop. Jag minns nu inte på rak arm vilken ålder det är barn börjar förstå att saker går fortare när man skyndar sig, men det är en bit in i skolåldern. Till dess är allt tjat om att de ska skynda sig helt lönlöst.

Men mänsklig svaghet, eller inlärda mönster får i alla fall mig att tjata, tjata och tjata igen. Irritationen stiger och magsyran blir allt starkare. Ingen har roligt och inte går det snabbare heller, tvärt om faktiskt. Jag letar inom mig efter nya mönster, nya vägar som löser detta och helst inte ger andra biverkningar. En ?metod? är ju inte nödvändigt vis bra bara för att den funkar. Den är bara bra om den funkar och samtidigt bevarar alla inblandades värdighet.

Andra problem med tid är att barnen båda behöver tid med oss föräldrar, tid på tu man hand, tid för samtal, tid för närhet. Det är svårt! Vi har ingen bra lösning och oftast är det tiden vi föräldrar behöver i ensamhet tillsammans eller helt ensamma som kommer mest i kläm. Det känns ofta som vår bästa chans till ett samtal om viktiga saker är att vi ringer varandra dagtid. Jag överdriver väl, men med en morgonpigg och en nattuggla är det svårt att få tiden att räcka till.

När tiden inte känns som den räcker, då kommer stressen och stressen är nog min värsta fiende i mitt föräldraskap. Nå ja, den delar förstaplatsen med lågt blodsocker och om de båda sammanfaller så är jag ingen god människa.

Vad gör man när barnen inte vill klä sig, inte vill lyssna och tiden rinner iväg? Är det någon som vet hur man gör för att inte falla in i att tjata eller explodera eller att aldrig någonsin komma ut ur sitt hem?