Samsovning

En dag som idag, när jag sitter och gäspar på jobbet för att 4:a åringen valt att sova i familjesängen och i sina försök att rymmas under mitt täcke stora delar av natten tagit spjärn med fötterna mot min rygg, kan man ju fundera över vilka fördelar det finns med att samsova.

Sedan har ju också för någon vecka sedan några av Sveriges ledande barnläkare gått ut med nya rekommendationer rörande hur man bör ordna det för barnen under sömn för att minimera risken för plötslig spädbarnsdöd. Säkerheten är ju en viktig aspekt för alla föräldrar, man vill ju sina barn väl, så vad innebär den nya rekommendationen att barn bla inte bör dela säng med föräldrarna under i alla fall de första 3-4 månaderna, eventuellt med ett undantag för den allra första månaden då i princip inga barn dör av plötslig spädbarnsdöd?

I USA har rekommendationerna under flera år varit emot samsovning, men i Sverige har inställningen varit liberalare, då man värderat de positiva effekterna samsovning har på amning och anknytning.

Själv tycker jag att det är knepigt att säga något tvärsäkert. Förstod jag saken rätt räknade man med att ca 2 barn ytterligare per år skulle överleva i Sverige om man undvek att samsova de första månaderna. Hur den siffran tagits fram vet jag tyvärr inte; kanske skulle man ringa Hugo Lagercrantz och fråga? Det finns många frågor kring detta. Vilka studier är huvudsakligen bas för beslutet? I vilken grad påverkar det hur man samsover, då menar jag val av täcken, underlag mm som av många tas upp i listor över hur man samsover säkert. Vad jag förstått har de i någon studie sett en ökning av dödligheten hos spädbarn som sover bredvid föräldrarna även hos föräldrar som inte röker (eller har de bara kollat moderns rökvanor?) Men vilka andra omständigheter har det tagits hänsyn till? Hur värderar man 2 barns överlevnad mot kanske 100000 barns enklare anknytning och amning? Det går väl inte ens att jämföra, eller?

De studier jag har läst skiljer sig åt mycket beroende på om forskarna brytt sig om att göra skillnad på sovomständigheterna eller inte. Det är tyvärr ett faktum att barn riskerar att dö om föräldrarna sover med dem efter att ha druckit alkohol, använt droger eller om de av något annat skäl sover onormalt tungt. Det är också farligt för ett spädbarn att sova med föräldrarna, eller överhuvudtaget förresten, i en soffa. Soffor är ju ofta fluffiga och/eller har springor och vinklar barnet kan fastna i eller få in ansiktet i. Det är också olämpligt att ett spädbarn sover bredvid ett annat barn. Det finns studier som tyder på att det är extra riskabelt för spädbarn upp till 14veckors ålder att sova i föräldrarnas säng. Bla finns en studie ?Babies sleeping with parents: case­control study of factors influencing the risk of the sudden infant death syndrome? av Peter S Blair et al som kan hittas via http://www.bmj.com/ som finner att bebisar upp till 14 veckor har en högre risk att dö om de sovern med föräldrarna. Författarna påpekar dock att skillnaden inte blir signifikant om man korrigerade för moderns alkoholintag, tidigare för dålig sömn, trångboddhet och användningen av duntäcken.

De svenska läkarna hävdade att riskerna med att sova brevid en vuxen var att dels kunde barnet bli för varmt och dels kunde barnet hamna så nära den vuxnas kropp att det andades in samma luft för många gånger. Det första verkar enkelt att undvika, med mindre kläder och täcken, det andra känns otroligt att det skulle hända om inte föräldern just av något skäl sov onaturligt djupt.

En ganska ny studie gjord i Storbritannien Major epidemiological changes in sudden infant death syndrome: a 20-year population-based study in the UK av Peter S Blair PhD et al slår fast att andelen barn som dör av PSD i föräldrasängen gentemot andelen som dör i spjälsängen har ökat under de gångna åren. Detta anser de dock beror på dels att antalet barn som dör i spjälsängen minskat pga rådet att lägga barnet på rygg och dels på att fler barn dör då de sover med föräldern i en soffa. Studien lämnar dock en hel del saker obesvarat och mer studier efterfrågas.

James McKenna har också gjort inlägg i debatten Why babies should never sleep alone: A review of the co-sleeping controversy in relation to SIDS, bedsharing and breast feeding och påpekar att sambanden knappast är enkla och att barn hur som helst inte ska sova ensamma. Han har också en bra FAQ om samsovning, säkerhet, fördelar och om PSD (SIDS) Det finns också en länk till "Sudden Infant Death Syndrome" Cambridge Handbook of Child Development. I den sistnämnda kan man på sidan 4 se en bild som klargör att det hur som helst inte verkar finnas något entydigt samband mellan antalet dödsfall i PSD och andelen samsovande. En sak som ser konstig ut där tycker jag dock är 0:orna i statistiken från Kina. Kan det vara så att det verkligen är 0, eller putsar de Kinesiska myndigheterna sin statisitk?

Men vad är fördelarna med att samsova?

Den mest uppenbara är att man som mamma inte behöver vakna lika mycket, kanske oftare, men inte lika mycket. Det går att amma i sömnen! Sedan kommer fördelar som har med att göra att barnet blir lugnare och att allt tyder på att anknytningen blir enklare och att spädbarn rent allmänt mår bra, får lägre halter stresshormon i kroppen av att vara i beröring med vuxna. Det finns studier som tyder på att mammans rytm i hjärtslag och andning stödjer barnets hjärtrytm och andning. Samsovning är en faktor som underlättar amning och amning har många fördelar. Sedan är det trots en del nätter med sparkar i ryggen faktiskt mysigt att sova nära varandra. Väldigt mysigt är det till och med.

Vad ska man göra då?

Jag tänker inte råda någon annan, men får jag ett barn till så har jag svårt att tänka mig något annat än att sova med det barnet också i min absoluta närhet. Kanske har mer studier tillkommit då, kanske har man till och med löst gåtan med PSD, några britter tror i alla fall att de är gåtan på spåret. Men oavsett så kommer jag ha barnet alldeles bredvid mig, men jag har kommer aldrig att röka, inte vara onykter, inte använda droger, inte ha ett duntäcke och om jag tror mig sova onormalt tungt eller opålitligt, som då jag tex har hög feber, så kommer jag skydda mitt barn. Jag kommer att se till att barnets sovplats är fri från lösa saker, har en fast jämn yta och att barnet sover svalt. Sedan tror jag själv att det är lämpligt att endast den primära vårdaren sover med spädisen och kanske rent av att mamman bör amma för att till fullo vara i synk med barnet. Jag har i alla fall märkt en skillnad på hur väl jag nattetid reagerat på barnen beroende på om det varit jag eller deras far som haft huvuddelen av tiden med barnen. Jag har också läst att amningshormonerna hindrar mamman från att gå ner i den allra djupaste sömntypen, vilket låter listigt om man hela tiden behöver vara medveten om ett spädbarn vid sin sida.

Era val är era och känner man sig osäker kan ju en sidovagn eller en produkt av typen ?Snuggle Nest? vara en idé.

Jag har visst retat någon

Igår kollade jag lite på vilka som länkar till min AP-sida. Jag vet att jag inte hittade alla ställen med verktyget jag använde, men jag hittade ett par jag inte visste om. Bland annat hittade jag en blogg där skribenten ondgjorde sig över AP och hänvisade till min sida. Bloggen handlade om nappar och skribenten trodde att: ?Förmodligen så kommer AP-föräldrarna och tar en om dom får reda på att man är för napp.?

Vidare ? deras ?tvinga? ärandras ?låta?. Det låter lite som att hudkontakt med barnet ska ske 24/7, och amning påbjudstill 20 års ålder. Den som behöver gå på toaletten får göra det med sin son i knät, och omman ens tänker tanken att vara för sig själv en stund är man nästan en barnmisshandlare.Men, som det står att läsa på sidan, till och med en APa till förälder behöver vara ifred en stund. Detta gör man bäst under amningen. Så i princip är att vara ammande mamma att lata sig mycket??

Vad ska man säga?

För det första så skulle man väl vara en idiot om man la sig i någon annans val vad det gäller napp eller inte napp. Personligen är jag beredd att amma i en utsträckning som täcker mina barns sugbehov. Vi åker också mycket sällan bil, vilket utesluter ett tillfälle då nappen kan vara en välsignelse för alla inblandade. Så mina barn har inte varit intresserade av napp. Men om barnet inte ammas så, eller om barnet flaskmatas, då tror jag att nappen är bra. Barn behöver suga, för att vara lugna och för att matsmältningen skall funka bra. Helst bör sugandet vara förknippat med hudkontakt förståss, men i bilen tex tycker jag som sagt att nappen är en mycket god sak, som håller barnets stressnivåer i schack.

Vad som är tvinga och vad som är låta, beror nog på vad man tror är det optimala för barnet. Att låta barnet ligga själv på golvet låter ju fint, om man alls tror att barnet har ett behov av att tidigt ligga själv. Det tror inte jag, tvärt om faktiskt.

Hudkontakt 24/7. Ja, det vore väl idealet i alla fall de första 8-10 veckorna, detta tex enligt Nils Bergman bla i Amningsnytt. Nu är det väl få, AP eller inte som lever upp till det, men jag undrar om inte alla föräldrar borde ha märkt att en nyfödd blir lugnast i kontakt med en varm kropp, som luktar människa. Förresten behöver den varma, människoluktande kroppen inte tillhöra mamma, så det finns gott om tid till vila om man bara har en engagerad, jämlik pappa med i familjen eller en engagerad mormor, parter, farmor, kompis eller någon annan som besitter egenskaperna varm och människoluktande.

Amma till 20 års ålder. Skrattar! Ja, har man bara en en-månaders så kanske 2 år känns nästan lika länge som 20, men för den som på något sätt känner sig osäker så kan jag tala om att det skiljer sig en hel storleksordning däremellan. En tiopotens! 2-5 år anses vara ett troligt spann på en biologiskt lämplig och trolig amningslängd om barnet inte avvänjs aktivt eller får napp eller flaska.

Gå på toa med barn i knät, tja det har man väl gjort när nöden så krävt. Är det konstigt? Finns det inte konstigare saker man utsätts för som förälder?

Amning som vila. Inte de första månaderna, skulle jag säga, då är amningen krävande. Det är många gånger supersvårt att amma en nyfödd. Sedan, om amningen flyter bra och känns behaglig, då är den definitivt en lugn stund och i alla fall jag gillar oxytocinets effekter. ?Lugn-och-ro-hormon? kallas det inte utan anledning. Men skämt å sidå. Det är klart att man kan tycka att det är ofantligt skönt att låta pappa eller någon annan närstående ta barnet i famnen en stund och kanske få ta sig en låååång skön dusch.

Sedan tror jag att detta att se det som en belastning att ha barnet nära hela tiden är ett tecken på hur vår kultur sett på närhet historiskt och att ju mindre närhet vi själva fått som små, desto svårare blir det överlag att känna sig bekväm med att ge närheten. Första barnet känns då med stor sannolikhet värst, för det är då man först gången konfronteras med spädbarnets oerhörda behov och då har man heller inte insikten om hur kortvarig tiden av totalt beroende ändå är. Jag minns min egen totala lättnad då jag 10 veckor efter 1:ans födsel först gången kunde vara den som diskade efter maten. Tidigare hade jag ägnat hela kvällarna åt att amma. Med 2:an kände jag inte alls samma obehag av att vara bunden till bebisen, utan en mycket större avspänning.

Jag måste slutligen erkänna att jag är lite road av att min sida i alla fall retat eller provocerat någon. Jag har trott att den varit relativt fri från sprängstoff och varit relativt diplomatiskt skriven. Men om den retat i alla fall en, så innehåller den något som kanske faktiskt behöver spridas. Sedan roar det mig att det verkar vara en KTH student som eggat upp sig.

Musikterapi hjälper bebisar på sjukhus

En lite kort notis för ovanlighetens skull.

En studie ledd av forskare på University of Western Sydney, visar att bebisar som läggs in på neonatalavdelningar håller sig mindre irriterade och skriker mindre om de får terapi bestående av att bli smekta och att någon mjukt sjunger för dem. Bebisar i en kontrollgrupp blev gradvis mer och mer skrikiga.

Kanske inte så oväntat egentligen, om man tar sig tid att tänka det minsta lilla, men eftersom det mesta i vården skall vara evidensbaserat är det väl bäst att de får forska på även ganska självklara saker... (Va, är inte allt evidensbaserat? kanske någon utropar. Nej, det finns inga studier som visar att tex hjärt-lung-räddning verkligen ger en bättre överlevnad än att inte genomföra hjärt-lung-räddning. Ingen etisk nämnd i världen skulle godta en studie där patienter delades in i grupper där en grupp inte fick hjärt-lung-räddning.)

I alla fall finns mer att läsa om studien här: http://www.naturalchild.org/research/music_therapy.html

AP - har vi rätt att sätta barnens mål?

Ett försök att komma upp på banan igen?

När jag först kom i kontakt med Attachment parenting, tyckte jag att det var provokativt och först efter att läst och funderat mycket började jag känna mig hemma i begreppet. Provokationen lade sig och detta med att vara nära och bejaka en stark och trygg anknytning känns allt mer självklart.

Men om jag för bara något år sedan hade fått frågan om AP hade några brister, så hade jag nog svarat att i och med att man kan välja själv vilka delar man tillämpar och att det är en filosofi mer än en metod så fanns det inga självklara brister. Det kunde jag ha svarat då.

Men nu...

Jag är fortfarande helt med på att bära, samsova och amma är ideal, som om man kan genomföra dem, är det bästa för barnet. Jag är nog till och med ännu mer övertygad om att det är så. Samma sak gäller att undvika separationer och att tex låta förlossningen vara så omedicinerad som möjligt. Jag tror verkligen att dessa saker är bra för barnet och bra för föräldrarna.

Men, jag har inte längre riktigt samma svar på varför man ska göra detta.

Som jag uppfattar Sears, som ju ändå ligger bakom uttrycket Attachment Parenting, så ser han det som ett sätt att uppfostra barnet och ett sätt att få barnen att utveckla vissa personlighetsdrag. Det är alltså fråga om uppfostran av ganska klassiskt slag ändå?

Missförstå mig inte nu, det är ju givetvis strålande om barnen blir harmoniska, lugna, empatiska och friska, men jag kan inte längre se att syftet att skapa de barn man önskar är ett gott syfte. Det är inte ett respektfullt sätt att se barnet, trots allt. Det lägger dessutom ett stort ansvar på barnet, ansvaret att vara lycklig. Barnet blir i detta sätt att se saker inte så mycket mer fullvärdig människa, än vad det är i mer auktoritära uppfostringssystem. Det handlar fortfarande om att föräldern ska uppfostra och forma. Barnet är fortfarande en massa som ska formas till en riktig människa.

Som jag ser det nu, bör man bära, amma och samsova osv för att det är det respektfulla sättet att behandla en liten människa, det är att tillfredställa barnets behov. Det leder antagligen till att barnet, som slipper i alla fall några av de tidiga kränkningar många barn i vår kultur råkar ut för, blir helare och mår bättre psykiskt. Det är bra! Men det är bra i sig själv att barnet mår bra, lever ett fullt liv och att samvaron i familjen blir mycket givande. I den stund man börjar drömma om eller sätta mål för hur barnet ska bli, så går man över gränsen. Barnet är nu och nu ska vi förhålla oss till dem. Det som kommer sedan har vi ingen äganderätt i, det är bara barnets. Vi kan lotsa, men målet är inte vårt att välja.

I sorgetid kan jag också konstatera att ingen av oss heller vet hur lång vägen blir, så det gäller att njuta av färden och inte blint gå mot målet. Just nu finns i mig tankarna kring att det är nu som gäller. Om barnet ses som grundmaterialet till en blivande människa, då förringar vi livet. Livet som är det vackraste vi har. Vi förringar vikten av de liv som blev korta och riskerar att missa det liv som pågår.

David

Idag finns inget mer att säga

http://www.nextwork.se/about/in_memoriam/

Sorg och empati

Ännu hänger dödens skugga över oss. När kan den tänkas lätta?

För barnen är livet nästan som vanligt, men inte för oss vuxna. Det som skiljer för barnen är främst vår sorg och för den stora hans tankar kring döden.

Men jag är så tacksam för att empati varit en av våra ledstjärnor i samvaron med barnen. Att vi visat medkännande och att vi tillsammans funderat över känslor.

Dels gör det att lilleman blott 4:a år gammal visar en stor förståelse för oss och våra reaktioner och att han tröstar oss, dels också att vi kan prata med honom om det som rörs upp i honom. Självklart väcker våra reaktioner mycket känslor hos honom. Det är nog inte alltid lätt att se föräldrarna sköra. Men när vi pratar kan vi förhoppningsvis ge honom insikten att sorg inte är svaghet utan ett sätt att överleva, en del av livet och en sida av att innerligt tycka om och älska. Det är en styrka att kunna älska andra.

Jag vet de som annser att barn ska skonas från att alls se föräldrars oro, sorg och ilska. Jag tror att det är tvärt om. Barn behöver se detta, givet att de vuxna kan vara konstruktiva och inte bara skrämmer slag på barnen och givet att barnet inte lämnas att tro att förälderns smärta orsakats av barnet. Sorgen har många sidor och det vackra, sorgens innersta kärna, den som gnistrar som en ädelsten, som rymmer allt vackert i minnet, den som man ska spara för all framtid. Det tar tid för sorgens gråstenar att falla söner och lämna ädelstenen ren, men den dagen kommer. Det hoppas jag att mina barn kan lära sig nu.