Om att förlåta

Jag har länge levt i föreställningen att förlåta är något man gör för att lätta samvetet eller ångern hos den som gjort oförrätten. Att den som förlåter gör en uppoffring och en god gärning genom att förlåta.

Jag har också trott att den som blir förlåten ska känna en lättnad och att det viktiga med att förlåta är att den som ska bli förlåten hör att den blir det. Att den som ska bli förlåten bör uppvisa lämplig grad av ånger och bör be om förlåtelse.

Att be om förlåtelse är centralt i vår kultur, jag vet inte hur det är i andra. Barn får ofta höra av sina föräldrar att ?Kalle, nu säger du förlåt till Pelle?. Kalle går då med hängande huvud till Pelle och med blicken mer eller mindre riktad på föräldern säger han: ?Förlåt, Pelle!?. Föräldern säger: ?Duktigt! Ge varandra en kram nu så är det bra.?

Det troligaste är ju att Pelle faktiskt inte alls menade något illa. Barn gör sällan det. Förlåtandet kanske därför inte är det viktiga. Det kan ju självklart vara så att det Pelle gjorde var oönskat, misslyckat, gjorde ont eller på annat sätt gjorde Kalle ledsen. Det är det ju bra om Pelle förstår och att han känner inom sig och att om han vill att Kalle ska vara glad, så bör han inte göra just så mot honom.

Det tråkiga blir också att fokusen för Pelle går från att handla om att Kalle blev ledsen, till att handla om att föräldern är arg och hotfull. Förälderns beteende ger med stor sannolikhet Pelle skamkänslor. Resultatet blir att Pelle ber Kalle om något han inte menar, bara för att det är en formel för att återfå föräldrarnas gillande och lindra skammen.

Allt detta tror jag nu bygger på ett grovt missförstånd kring hur förlåtande fungerar!

Att bli förlåten kan väl kännas bra, men ibland kanske mest märkligt, för att man inte ens förstår att man gjort fel. Att ta emot förlåtelse är givetvis något gott, men det stora är att eventuellt lätta sitt hjärta och släppa laddningen kring en händelse. Bikten, som den görs i katolska kyrkan har givetvis den funktionen. Men det är att själv formulera sig kring händelsen och att uttala orden som är det magiska, inte förlåtet man får tillbaka. Därför fungerar det att uttala önskan att bli förlåten och att berätta om händelsen fast att det är en präst (och Gud?), som hör och inte den man gjort illa.

Att förlåta fungerar på samma sätt. Det är genom att uttala det man önskar förlåta som det magiska inträffar. Den som blir förlåten behöver inte vara där. Och att förlåta betyder inte att man automatiskt glömmer det som skett, eller att man litar på att det inte kommer att hända igen. Att förlåta betyder att du inte längre tänker låta det skedda stjäla din energi.

Det magiska som sker är att det du förlåter förlorar sin laddning. Spänningen och laddningen försvinner även om minnet blir intakt. Du kan möta den förlåtna med lugn och utan irritation gällande det du förlåtit.

Jag hade heller tills nyligen ingen aning om hur nära behovet av att förlåta och sorg ligger varandra. Men nu vet jag bättre.

Jag kan rekommendera denna sida: Svenska Institutet för Sorgbearbetning

Avtrubbad

Idag var jag i ett köpcentrum, att av flera mindre inomhuscentrum i Stockholmstrakten. Detta kunde ha varit nästan var som helst och är inget nytt, men jag känner mig alltid illa till mods när jag ser det.

Ett spädbarn, riktigt nyfödd, var ute på äventyr med mamma och mammas väninnor. Barnet åker givetvis vagn av en cool modell och ligger nogsamt nedbäddat. Men barnet är inte lyckligt! Det skriker på det där märgfrysande sättet som bara nyfödda kan.

Eftersom jag inte såg början kan jag inte säkert säga vad som orsakat skriket, men ett vet jag; en vagn tröstar inte bebisar.

Att en nykläckt mamma är lite valhänt det får man förlåta. Vem var inte det? Men denna mamma går länge runt och tycks inte alls höra barnet, känner hon hur det ilar i märgen så är hon mycket bra på att hålla masken. Kanske förväntas hon hålla masken? Kanske vill hon inte förlora anseende hos väninnorna? Eller hör hon inte? Hör hon inte ångesten i sin lillas skrik? Jag tror inte det! Något i vår kultur gör mammor döva, har trubbat av dem så att de inte hör vad som finns att höra.

Vad hände då?

Efter ett tag, när mamman passerat igenom klädaffären hamnade hon utanför och rullade vagnen fram och åter, för att bebisen skulle tystna. Nu hade hon börjat höra. Bebisen ligger där och fäktar och gnyr, skriker och sparka. Tillslut böjer sig mamman ner. Hennes händer fattar ett mjukt tag om barnets kropp och lyfter en aning. Bebisen känner lyftet, hoppas och tystnar. Men ack, mamman lyfte bara helt kort för att flytta den lilla upp någon centimeter så att huvudet i mammas tycke hamnar bättre på kudden. Sekunden mamman släpper bebisen på dess nya justerade plats, så kommer skriket åter. Mamman verkar dock övertygad om att hon gjort vad hon bör och bäddar resolut om bebisen, stänger till vagnen och återtar rullandet. Barnet gråter.

Jag behärskar mig. Jag vill gå fram och säga: ?Snälla du, hör du inte ditt barn. Ta upp det, omfamna det, amma det, rör vid det.? Men jag behärskar mig och iakttar bara, som så många gånger förut.