Ett dilemma

En av hörnstenarna i hur man bör bemöta barn är respekt. Att lyssna på dem och att anta att de är lika relevanta som vi vuxna, lika mycket människor och med lika stor rätt att tänka, tycka och bara vara. Bra, men det finns givetvis problem för att det är svårt att bemöta barn med riktig respekt, när vår kultur motarbetar det och mönstren vi själv vuxit upp med inte är sådana. Det problemet tänkte jag dock lämna där hän just nu.

Men om vi nu vill att barnen ska bemötas med respekt och att de ska bemöta oss med respekt och helst även sina medmänniskor, då bör vi ju leva som vi lär. Det betyder att vi bör visa respekt för folk i vår omgivning. Självklart! Och det bör väl alla göra, för samhället blir trevligare då.

Men vad händer om man upplever att någon annan bemöter sin omgivning respektlöst? Vad händer om du måste välja mellan att vara respektfull mot den respektlösa eller att försöka påverka dennes beteende eller i alla fall förklara för den utsatta att den inte ska behöva tåla det, och därmed visa den utsatta människan respekt?

Ett exempel:

Sömnträning, med tex 5mm eller någon annan metod där barnet lämnas ensamt för insomning och kanske för hela natten.

Allt som har med föräldraskap att göra kan bli hur känsligt som helst och inte minst är det känsligt att tala om att man tycker att någon har gjort på fel sätt. Föräldraskapet ses också som vars och ens ensak väldigt mycket. Hur man uppfostrar barnen ska andra inte lägga sig i, så länge man inte gör dem illa. detta gäller tydligen allt utom om man ger barnen "för mycket närhet" och "skämmer bort dem"...

Men jag är övertygad om att det gör barn illa att lämnas att skrika och faktiskt till och med bara det att de allt för tidigt lämnas att sova i eget rum är skadligt, i alla fall i den bemärkelsen att det inte ger en optimal utveckling för barnets självkänsla. Dessutom ökar risken något för de riktigt små barnen att dö i sömnen om de sover i eget rum.

Vad är då värst? Att framföra att jag anser att barn inte bör sova ensamma förrän de själva aktivt väljer det, eller att lämna det lilla barnet och dess självkänsla i sticket? Riskera att uppfattas respektlös mot föräldrarna eller gå emot min egen övertygelse om vad som är sundast för barnen? Svårt!

I personliga sammanhang, om jag talar med en mamma eller pappa, en kompis eller någon jag bara stött på, då skulle jag nog säga om det kom upp, att ?Så skulle jag aldrig göra mot mina barn, för jag vill inte utsätta dem för en sådan behandling.?

Men inte sällan hamnar jag i mer principiella eller teoretiska diskussioner, eller så följs det jag först sagt av följdfrågor. Då kommer ofta förr eller senare ett tillfälle då jag ställs mot väggen och måste tala om att jag läst och sett tillräckligt med belägg för att det är skadligt för barn att sova ensamma för att jag ska anse att det är så.

Så vad är värst? Att säga att barn far illa och såra föräldrarna eller hålla tyst och låta barnet fara illa?

Att komma åter från föräldraledighet

Idag har jag iakttagit ett intressant mönster. Detta har inte med attachment parenting att göra, utan med manligt och kvinnligt i föräldraskapet. Jag misstänker att jag själv passar skrämmande fint in i mönstret själv också, så det jag skriver här är ingen kritik mot några enskilda individer. För att göra historien tydligare kallar vi den nyss återkommna mamman för Jenny. Sedan kan vi jämföra med hur det var när en av de killar jag jobbar med kom tillbaka, vi kallar honom Markus. Jag tror att de rätt väl representerar akademiker som blivit föräldrar. Historien speglar inte främst deras egna sanna åsikter, utan mer samhällets förväntningar på dem.

Jenny sitter på samma våning som jag i ett kontorslandskap, en liten bit bort, men nära nog för att jag ska kunna höra allt som sägs vid hennes bord. Hela dagen har folk kommit och önskat henne välkommen åter. Det som är intressant är vad hon säger till de hon talat med. Hon upprepar gång på gång hur roligt och skönt det är att vara tillbaka. Hur tillfredställande det är att ?inte vara bara mamma? längre. Hur skönt det var att sitta still på bussen, i en hel timme! Och sedan kommer intygande om att hon ska jobba heltid och brinner av iver att ta i tu med sina nya arbetsuppgifter, de gamla delegerades bort till någon annan när hon var hemma och de får hon inte tillbaka.

När Markus kom tillbaka, efter en något kortare föräldraledighet, så kom han ju givetvis tillbaka till sin gamla position och hade kvar samma ansvar. Nej, det hade nog faktiskt växt lite under hans frånvaro. Han välkommandes också tillbaka, lite grabbigare, med lite mer dunkar i ryggen. Hans kommentarer var att tiden hemma hade gått vansinnigt fort och han hade inte hunnit göra hälften av vad han ville. Hur roligt det hade varit att kunna engagera sig helt i barnen och han diskuterade med en manlig kollega om hur tiden hemma gav nya perspektiv på livet och att han insett att det fanns viktigare saker än jobbet.

Oh vad jämlikt? Tänk att vi alla spelar med i detta skådespel!
Tänk om Jenny och Markus båda istället fick uttrycka sina ärliga känslor kring detta. Vad mycket intressantare det skulle bli!