22 november 2006

Att knyta an

Attachment parenting... Jag hittar fortfarande ingen bra översättning. Fokus är i alla fall att bygga och bevara anknytningen mellan barn och förälder.

För mig är detta en grundpelare för att gott och empatiskt föräldraskap. Anknytningen är inte målet, utan medlet för att kunna förstå, leva sig in , respektera och leva med sina barn. Anknytningen är kittet som håller samman familjen.

Problemet är att det överallt finns fenomen som stör. En del är uppenbara, andra har på något sätt blivit en så självklar del av vår kultur att vi inte reagerar på dem, eller reagera på ett i mitt tycke bakvänt sätt.

Den första faran är en övermedicinerad förlossning. Jag säger inte att man nödvändigtvis ska föda hemma utan den minsta smärtlindring, men att man ska tänka sig för. Epiduraler inte minst påverkar barnets beteende den första tiden. Men ibland, om förlossningen drar ut på tiden och mamman är utsliten, så kan den givetvis vara bra, sammantaget ändå. Men allt för många jag pratat med har under första förlossningen fått epiduralen för att barnmorskan inte haft den tid som krävts för att vara stöttande. En mamma som är bedövad, är en lätthanterlig mamma...

Sedan kommer alla idéer om hur barnet ska tränas, läras och ändras. Alla ord om att man ska ignorera skrik och protester och "sätta gränser". Attachment parenting säger tvärt om: Ett spädbarn bör inte "uppfostras". Ett spädbarn är både lik och helt olik vuxna. Det som är likt är känslorna, de är kanske tom än mer äkta, då de är ofiltrerade och relativt ostörda av kulturellt brus. Det som är helt olika är att "förnuftet" som växer till från en mycket primitiv nivå, lite grovt kan man säga att det högre medvetandet inte kopplats in när barnet fötts.

Allt som ger känsloupplevelser kommer att nå barnet, med omodererad kraft, inget förnuft kan mildra eller tolka. Obehag går rakt in i själen på barnet och känslorna blir en del av barnets personlighet. Dra förnuftig lärdom, förstå föräldrarnas uttänkta budskap, det kan barnet inte. Träningen blir därför som bäst dressyr, där barnet lär sig att kortsiktigt minimera obehaget och försöka vara föräldrarna till lags och glömma sina behov. Barnet kommer inte aktivt minnas obehagskänslorna, som inte någonsin registrerats i sekvensminnet, men mönstret präntas in i hjärnans innersta delar.

Det fortsätter med att barnet ska tas om hand av dagis och av skola. I den vevan kommer inte bara andra vuxna, utan ofta tillåts barnen skifta sin starkaste anknytning från föräldern till de jämnåriga. Det är bra med vänner, men vänner ska vara vänner och inte förebilder eller tryggheten framför andra. Barn kan inte vara mallen andra barn strävar efter på väg mot vuxenlivet, utan bara vuxna kan utgöra den mallen. Barnen saknar mognaden. Kompisarna saknar också den mycket viktiga villkorslösa kärleken. Barn har i kompisgäng tvärt om väldigt kraftiga villkor som bestämmer vem som är med och vem som inte är det. Ett barn behöver älskas ovillkorligen av den som är den främsta förebilden och tryggheten, annars är självkänslan illa ute.

Det här är bara exempel, men det är viktigt att komma ihåg att anknytningen inte bara är viktig när barnet är en bebis, eller under koltåldern. Anknytningen är viktig under hela uppväxten, och tror jag skapar förutsättningar för en sund avspänd relation även då barnet blivit vuxet.

Till en liten del kan det betyda att man får lov att hala in sina större barn i perioder. De behöver få känna en innerlig samhörighet även i tonåren, tid tillsammans för reflektion, för mer eller mindre hetsiga meningsutbyten kring etik eller livets svåraste frågor. Föräldern måste ha grundlagt och upprätthålligt en tydlig känsla hos barnet att föräldern är värd att lita på, värd att lyssna på och att förälderns vuxna godkännande och kärlek i slutänden är viktigare än kompisarnas.

Mina barn är ännu små, tonåren känns långt borta. Men vem minns inte turbulensen i själen och tanken under sin egen ungdomstid, behovet av en värdig motståndare i debatten, behovet av att testa idéer och känslor utan att bli fördömd. Behovet av att vara accepterad och älskad för dem man är.

Att uppnå att barnet har den trygga basen upp i tonåren och bortom, en plats att komma hem till i alla väder, det är målet när jag bygger och upprätthåller anknytningen till mina barn.

Etiketter:

09 november 2006

Nya rekomendationerna för säker sömn

Så har de kommit, den nya rekomendationen om hur barn ska sova säkert och risken för plötslig spädbarnsdöd minska.

Jag var ganska oroad för hur samsovning skulle hanteras i denna nya rekomendation och har skrivit om det förrut. Även nappens roll som potentiel livräddare är jag lite skeptisk till, främst för att jag ingenstans läst någon jämförelse mellan nappanvändning och nattlig fri amning. Jag kan annars gott tänka mig att nappen hindrar barn från att somna djupt, för somnar de djupt riskerar de ju att tappa nappen. Men nattlig fri amning borde rimligen ha en motsvarande effekt.

Hur som helst fick de samsovningsvänliga krafterna ett ord med i laget och rekomendationerna blev mjukare än det först lät.

Råd som tillkommit så vitt jag kan se är också att man ska hålla god koll på barnens temperatur när de ligger i vagn. Bra, tycker jag, för det är ju inte sällan barn vintertid blir knallröda och ledsna av ren överhettning när de kommer in hemma eller i en affär. Fast det är så klart inte för att förhidra skriken, utan för att hjälpa dem som inte skriker, som rådet finns där.

Grundråden


  • Låt spädbarnet sova på rygg
  • Avstå från att röka
  • Amma om det är möjligt
  • Se till att barnet är lagom varmt och kan röra sig

Amma och napp

Under Amma barnet tar man upp att napp när barnet sover enligt flera undersökningar minskar risken för PSD. De säger också att nyare forskning tonar ner riskerna för felställning i tänderna och amningingsproblem i samnabd med napp och därför: "När amningen är etablerad, kan napp därför användas när barnet ska sova." Som hjälpmamma kan jag dock konstatera att jag sett fall där nappen gjort att barnet amamt aldeles för sällan och andra fall där mamman har haft problem med utdrivningen och blivit av med dem när nappanvändningen upphört. Nappanvändning efter att barnet blivit några månader gammalt är också förknippat med kortare amningstid. Så jag skulle ändå rekomendera mycket restriktiv nappanvändning och att man om amningen känns prioriterad avslutar nappanvändningen vid kanske 4-5 månader, då den största risken för PSD klingar av.

Val av sovplats

Samsovning då? Det kommer in under Lagom varmt och rörelseutrymme. Glädjande är at det står att alla är överens om att det är säkrast att ha spädbarnet i föräldrarnas sovrum. I min värld är det faktiskt samsovning redan då. Barnet får en större grad av nattligt stöd både genom föräldrarnas passiva närvaro och genom att det aktivt kan ingripa när barnet vill något.

Att sova i samma säng är inte lika självklart, men restriktionerna är inget nytt för den som läst om hur man sover säkert. Många av reglerna är ju faktiskt dessutom de samma oavsett om barnet sover i spjälsäng eller inte.

Det socialstyrelsen nämner är:

  • Sov inte i samma säng som spädbarnet om du är mycket trött eller påverkad av alkohol eller mediciner.
  • Sov inte i samma säng som spädbarnet om du är rökare. (De pekar ut moderna, men jag kan tänka mig att fadern inte heller bör röka...)
  • De påpekar att det finns studier som tyder på att för 3 månaders ålder finns lite ökade risker med att dela säng även om mamman inte röker. För att minska den risken ska barnet ha "en egen yta", dvs den ska kunna byta läge och själv genom att sparka av tex täcke kunna reglera sin värme. Att ligga mellan föräldrarna kan bli för varmt.

Jag tycker att socialstyrelsen missar ett par punkter:

  • ALLA som ligger bredvid ett spädbarn måste både vara medveten om det OCH vara välvilligt inställd till det. Det betyder att barnet inte plötsligt under natten ska flyttas så att de hamnar mellan föräldrarna utan att båda föräldrarna vet om det. Väck den andre om den sover och tala om att barnet läggs där.
  • Barn ska aldrig sova bredvid spädbarn. Barn kan inte ta det ansvaret och är inte medvetna om småsyskonet under sömnen. När den minsta närmar sig 1 år börjar det kunna "försvara sig" mot ett äldre syskon i sömnen.
  • Dela inte en soffa med barnet, en mycket stor andel av samsovningsrelaterad död har skett i soffor.
  • Se till att madrassen är fast och att inga springor kan bildas där barnet kan fastna med huvudet.

Jag har redan hört mammor som efter dessa rekomendationer inte vågar dela säng med spädisarna. Något som försvårar amningen - gör nattamningen nästan outhärdlig, skulle jag säga - och tar bort en chans till samvaro och anknytning för båda föräldrarna. Jag tycker att det är tråkigt. Samtidigt så är det ju så att fall av PSD inträffar oavsett var barnet sover. Skulle du själv inte känna dig säker på att barnet inte kvävts av sängen eller av att det blivit klämt under dig eller någon annan, så sov inte i samma säng, utan hitta alternativ.

Alternativ till att dela säng helt och fullt

Sidovagn
Ställ spjälsängen bredvid den stora sängen. Är du riktigt mån om närheten, så tar du bort gaveln och snickarar om spjälsängen så att höjden på stora sängens madrasstopp och spjälsängens hamnar i samma höjd. Var också noga med att spjälsängne ör ordentligt förankrad mot den stora sängen och att inga springor kan bildas mellan madrasserna, detta är enklast om förälderns säng är ordentligt fast.

Babybädd i föräldrarnas säng
En babykorg eller varför inte ett snugglenest uppe i föräldrarnas säng. Det garanterar både närhet och att barnet får eget utrymme.

Sov säkert!

Etiketter: , , ,