Skam

Som jag skrev i svaret på utmaningen så skäms jag egentligen inte längre. Det fick mig att vilja utveckla tankarna lite kring skam.

Jag minns att jag på mellanstadiet funderade en del på detta med skam. Jag kan inte minnas vad exakt som fick igång mina tankar, något som hade hänt på skolgården, något som fått mig att skämmas. Jag minns det otäcka och känslan av förlamning, knuten i magen och hur jag verkligen kunde se framför mig hur känslorna stängde av en möjlig väg att gå, gjorde den omöjlig, fast att den kanske egentligen inte var det. Åh vad jag hatade känslan och jag insåg också att den kom från att mitt inre blivit skadat på något sätt. Att jag hade blivit näpst. Men min tro, och det var en övertygad tro, var då att detta var en del i den nödvändiga uppfostran. Jag tänkte väl inte i de orden, utan minns att jag tänkte att skammen formade mig och fick mig att gör som man ska och för den saken var den viktig.

Jag tänker inte påstå att jag var ett ovanligt hämmat barn, jag var nog fullkomligt "normalhämmad" och "normalskamsen" för min ålder och min generation. Jag var kanske lite blygare, men det har väl inte heller med saken att göra.

Min syn på skam kom att ändras, mycket, men sakta över lång tid.

Egentligen började det nog under tiden på KTH. Det var en tid med en hel del press, men en ren press att prestera. Pressen att passa in och anpassa sig, uppföra sig och inte göra bort sig var minimal. För mer än en utomstående framstår nog en tekniskhögskola som en plats med främst förfärligt torra trista nördar. Alternativt tänker man på vidriga kränkande nollningar. I verkligheten är det ju inte så. Men för den som vill experimentera och finna sig själv, ges där som, gissar jag, i de flesta öppna universitetsmiljöer ganska stora möjligheter till det.

Jag är ganska städad av naturen, så jag gjorde inget absurt, men jag kunde ha roligt utan att skämmas. Straffet om jag hade för roligt var mer stress inför nästa tenta eller illamående dagen efter? Jag tror att jag enkelt kan säga att disciplinen blev hård, för att jag ville klara studierna bra, men det var allt igenom mina egna krav och straffen, var naturliga. Det var den äkta konsekvenserna och på det stora hela var detta första gången i mitt liv jag själv kunde se det äkta resultatet av mina handlingar. De konkreta problem det ibland skapade och den extra kraft som fick läggas till för att rätta till det. Men genomgående var att ingen kom med moraliska pålagor eller överlägsna varningar. Det som fanns var kamrater, äldre och yngre, vuxna och unga, att diskutera livet, universum och allting med.

Det var i den miljön jag lärde mig bli vuxen. Det var också där jag lärde mig att göra bort mig och inte gå under av det.

Det gick några år till och jag blev mamma.

Ju mer jag tänkte på saken desto klarare stod det att min uppgift inte är att få min lille att skämmas. Överlag är det inte mitt jobb att forma hans person. Barns sinnen är inte bonsaier som ska tuktas, böjas och behaga betraktaren. I stället vill jag lära känna hans natur, hans tankar, så ohämmade det går, samtidigt som jag lär honom spelreglerna i vår kultur. Att det är OK att rapa vid matbordet i vissa länder, men inte hemma i Sverige, att det är effektivt och trevligt att säga ?tack?, att det inte är lyckat att slåss och att man står stilla på höger sidan i rulltrapporna i Stockholm och en massa annat stort och smått.

Att ge detta utan att stympa, att ge självförtroendet som kommer av att föra sig väl, avslappnat och behagligt, utan att sänka självkänslan med oavbrutet klankande.

Hur går det då?

Som de flesta av oss vet, så är det stor skillnad på att veta vad men vill åstadkomma och att verkligen lyckas.

Att tro att vi egentligen ska leva med barnen och inte i första hand bevaka dem, det betyder inte att vi lyckas. Traditioner, och den egna barndomen väger tungt.