27 juli 2009

Stress - symptom hos barn och vad stressen kan leda till

Hur vet man då om ett barn är stressat? Givetvis finns ett antal symptom, de flesta stämmer väl in även på vuxna för den delen. Det är förståss så att ett symptom inte behöver betyda något eller att det kan bero på annat än stress. Som vanligt är det förståss en sammanvägning av flera intryck som avgör.

Här är en lista:
  • Impulsivitet
  • Nervösa ryckningar
  • Oförmåga till koncentration, rastlöshet
  • Nervöst skrattande
  • Nedstämdhet eller förlorad livsglädje
  • Stamning
  • Trötthet
  • Tandgnissling
  • Sömnlöshet
  • Hyperaktivitet
  • Ideliga toalettbesök
  • Dålig aptit eller tröstätande
  • Mardrömmar
  • Benägenhet att råka ut för olyckshändelser

Vidare är det vanligt med symptom från magen och för skolbarn huvudvärk.

Redan i inlägget innan var jag inne på vilka konsekvenser stress i barnaåren kan få. Det är ingen rolig läsning...

Diabetes, fetma (som i sin tur är en riskfaktor för väldigt mycket) och diverse psykosomatisa besvär, som huvudvärk, insomningssvårigheter och magont. Man har skrämmande nog också sett att det ger åderförkalkning.

25 juli 2009

Stress tidigt i livet

Stress, när den blir långvarig, påverkar kroppen på många sätt. Hormonbalanserna förändras och många är det väl som upplevt astt de fått en förkylning precis när en pressad period är över.

Om stress är en påtaglig del av livet redan under fosterlivet och de tidiga spädbarnsåren, så kommer den inverkan att bli än påtagligare. Under denna tid byggs barnets hjärna upp, inte minst de delar som rör hur vi är socialt och även immunförsvaret byggs upp. Det är också så att kroppen under denna tid tycks ställas in på en hormon nivå som den sedan längre fram antar är normalnivån och sedan även om nivåerna är för låga eller för höga strävar efter att upprätthålla.

Stress under det tidiga livet lämnar en mer sårbar under resten av livet, dels för att det ofta hänger samman med att man som spädbarn inte fått rätt bemötande, så man har fått en mer eller mindre störd anknytning, men också rent kropsligen, så är ens immunförsvar inte lika effektivt och välutvecklat.

Stressade barn blir mer benägna att få en rad olika sjukdommar längre fram ilivet, exakt vilka beror på vad deras gener gjor dem mottagliga för och även vilka miljöfaktorer, tex virus, de utsätts för. Men benägenheten att få reumatiska sjukdommar och tex cancer är högre om barnet utsatts för långvarig stress under den tid då immunförsvaret mognar.

Mer om detta och en del annat finns att läsa i boken Kärlekens roll - Hur kännslomässig närhet formar spädbarnets hjärna

Det som stressar ett barn är givetvis i första hand att inte bli lyhört behnadlad, att få skrika ohört, eller att få inkoncekvent bemötande, så att barnet inte kan lita på att behoven tillfredställs. En spädbarnstid i attachment parenting anda eller likande, som efter bästa förmåga tillfredställer barnets biologiska behov är en god början.

Men sedan är det nog också viktigt att föräldrarna och inte minst mamman drar ner på stressen i sitt liv. Något som inte alltid är helt lätt. Arbete och ibland mer eller mindre nödvändiga hälsokontroller, oro för barnet kanske kan bara det skapa stress. Vad man kan göra är som vanligt, sitt bästa både under graviditet och spädbarnstid. För de allara flesta föräldrar och barn räcker det gott och väl.

Men det är viktigt att inte lyssna på distansivrare, rutinivrare och "det tränar lungorna när barnet skriker"-förvillare. Spädvarnet har tydliga behov och inget annat än behov, så spädbarnets önskan är alltid relevant och bör uppfyllas.

20 juli 2009

Stress och tidspress

De senaste månaderna i mitt liv, vilka jag inte tänker gå in på i delatj, har fått mig att fundera på vad stress gör med oss som människor, som föräldrar och vad det gör med barnen.

Stress är ju till att börja med en nödvändighet. Jag menar att ibland kännas sig pressad och att kroppen på det sättet ser till att man under en kort stund kan prestera över sin normala förmåga. Det är ett nedärvt, livsviktigt beteende.

Problement som väl alla vet är när det inte räcker att springa ifrån rovdjuret och sedan i säkerhet andas ut. Problemet uppstår när rovdjuret är kvar konstant på hotande avstånd. Oftast förståss ett högst abstrakt rovdjur, eller något för vilket rovdjuret får vara en symbol.

Den ångest, panik, hjärtklappning, önskan att få vara ifred, irritation och självklart trötthet och symptom i form av sjukdom, som det leder till tillslut går ut över alla, en själv, partnern och barnen.

Jag tror att barn blir stressade så mycket lättare när föräldrarna är stressade. Skrik och panik när alla ska iväg på morgonen ger en otrevlig grund att stå på.

Det finns en hel del att läsa om barn och stress:

tex här: http://www.growingpeople.se/templates/Overview.aspx?id=2669

Själv ska jag försöka genomföra en förändring i TV-vanorna hemma. Tror att det ger en behagligare miljö...

Men jag ska också se över vad jag själv kan göra för att minska min egen stress.

Läser just nu om downshifting http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_363658.svd och det låter så lockande. Har ju downshiftat till viss del, då jag inte jobbar heltid och vi har heller aldrig helt "shiftat upp", utan lever i lägenhet och utan bil. Men vi som alla andra konsumerar ju för mycket. Vilket ju i sig tydligen leder till mer tidspress...

Det ger en del att tänka på...