Amningshets och Amningshysteri

Jag till hör ju förståss amningsmaffian eller amningsfanatikerna i mångas ögon, även om jag inte själv tycker mig höra hemma under sånna rubriker.

Men jag hör till dem som anser att samhället kunde vara amningsvänligare, fast också flaskningsvänligare. Egentligen vill jag ju att samhället ska visa tilltro till föräldrars förmåga att välja det som är bäst i just deras unika situation.

Det finns förståss hinder för det fria valet kring amning och jag kan komma på flera:

• Det finns en stark norm: Man ska amma lagom. Inte för kort inte för långt. upp mot 6 månaders helamning och max ett års delamning.
• Nyblivna mammor vet väldigt lite om amning, rent praktiskt. Det finns en fördom på mödravården om att mammor inte lyssnar på något som handlar om tiden efter förlossningen.
• Stödet är ofta inte tillräckligt till de mammor som behöver hjälp. Hejarramsorna är många, men den verkliga hjälpen saknas ofta.
• Mammor får råd de inte vill ha: Gör det ont - Så sluta, Gör det ont - Men det är bara att hänga i. Båda lika galna! Sluta, fortsätt, fortsätt, sluta! Det gör ingen glad att få lösningar skrivna på näsan.
• För få lättillgängliga platser som tar emot ordentligt och tar det på alvar när mamman får medicinska komplikationer under amningen. Mjölkstockningar, svamp och bakterieinfektioner behöver behandlas och bemötas med empati dessutom.

Så nog kan en mamma hetsas till hysteri. Både av ivriga ersättningspåhejare och av amningsivrare utan kunskap nog att hjälpa.

Men var uppstår kännslan av hysteri?

Den finns förståss inombords hos alla som bemötts tillräckligt fel. Hysteri finns inte utan en människa att häfta vid. Men tro nu inte att jag därmed tycker att mamman som lider av det är skyldig, tvärt om. Hysterin flyttar in för att omständigheter runt mamman gjort miljön runt mamman hemtrevlig för hysterin. Som en poltergeist hänger den efter henne och skapar vantrivsel i hennes liv.

Vad skapar detta? De flesta mammor avser att amma. Alla är nog inte så genomtänkta, det är något man gör bara, men en del vill verkligen och andra vill egentligen inte, kanske står emot, men kanske känner att "ammar gör man" och avser att amma ändå.

Går allt bra, så stämmer avsikten och utfallet fint ihop och man funderar kanske inte så mycket mer på det.

Men inte så sällan blir det inte så lätt som man hoppas, avsikten kommer på skam. Vad händer då? Många tillskyndare säger "men det är klart att du ska!" Men hur många säger: "Här jag vet vägen du behöver gå, den är inte lätt och du kanske inte vill följa den helt, men så lågt du vill med kan jag lotsa dig" De som får det stödet kan nog finna sin väg och hitta ro i hur det blir. De som inte får lotsningen utan bara piskas att springa den snårigaste vägen mot ett mål de kanske inte är säkra på varför de ska nå? Här finns mäjlighet för hysterin att flytta in i mammans omgivning.

En mamma som väljer från början att inte amma, kan nog också känna piskan vina över henne och nog kan hysterins poltergeist flytta in hos henne med.

Avsikten och normen att amma står i den ena vågskålen och det verkliga stöd mamman får, den empati och de praktiska råd hon får står i den andra. För att mamman ska vara nöjd med sin amning, så måste skålarna väga lika. Och ju mer problem, praktiskt och i form av okännsligt bemötande, mamman stöter på desto nogranare blir vågen. Tillslut tippar den över av även an välmenta tillskott eller avdrag i vågskålarna.

Så jag är övertygad om att amningshysterin finns, men den är inte ensam. I de snäva normernas land bor även ersättningshyterin.

Lite jämställdhet

Jag kommer att återkomma till stresstemat inom kort. En period nu har ironiskt nog varit för stressad för att tillåta mig tiden att läsa på och skriva så om ämnet.

Nu vill jag ta upp lite annat in emellan.

Under förra veckan fick jag förklarat för mig att det är en trend att föda upp barn med ersättning. Och intrycket jag fick var att den som uttalade detta ansåg att Sverige bara var lite bakom som inte förstått detta, men att det var på gång. I England och Frankrike däremot, där är man "med". Visst är det så att vi ammar ovanligt mycket och länge i Sverige, för att vara ett I-land och en del mammor ammar kanske längre än de innerst inne vill. Men det finns också undersökningar som visar att många i England och Frankrike som skulle vilja amma, men inte annser att det är lönt att börja för deras föräldraförsäkring tillåter inte en hemmavaro som är lång nog för att kunna amma särskillt länge.

I Sverige har vi en helt annan situation. Vi har rätt att vara lediga, utan diskusion tills dess att barnet blir 18 månader. Vi har sammanlaggt 480 dagar med ekonomisk ersättnig från samhället för att vara hemma. Båda föräldrarna antas ta ut delar av denna ersättning. Hälften av dagarna tillhör pappan och hälften tillhör mamman. Till en del kan mamman eller pappan ge bort dagar till den andra.

Vi har också rätt att vara lediga i samband med förlossnignen, oavsett om vi tar ut ersättning för detta eller ej. Mamman har rätt att vara ledig 7 veckor innan och 7 veckor efter. Pappan har 10 speciella pappadagar att ta ut med ersättning för att båda ska kunna vara hemma samtidigt i början och givetvis för att pappan ska kunna vara med på förlossningen.

Det ger svenska föräldrar helt unika chanser att båda två engagera sig intensivt i barnets första tid. Det ger också tid för att både dela lika på ledigheten och att amma enligt de rekommendationer som WHO eller svenska myndigheter gått ut med. Mamman kan helamma till ca 6 månader (under förutsättning att det fungerar) och sedan gå över till delamning och ganska kort efter halvåret nå en nivå på amningen där pappan kan vara hemma med barnet och mamman delamma, genom att amma de tider då de är tillsammans.

Det underbara är att det lämnar oss valmöjligheten: De som vill och kan amma kan göra det utan att stå tillbaka på arbetsmarknaden mer än sina män, och de som av en eller annan anledning vill eller måste ge ersättning kan välja det själva istället för att tvingas in i det av strukturella hinder i föräldraförsäkringen.

Jämställdhet är en het potatis och ett mycket viktigt ämne. Det finns många hinder för jämstäldheten som har med familjebildningen, eller snarare de sociala och kulturella förväntningarna vi har på familjebildningen, att göra. I länder där föräldraförsäkringen är dåligt utbyggd är det svårt att få tid inte bara till amning, utan än värre även till att bygga upp en anknytning till barnet om man vill hänga med i karriären. I Sverige är just det hindret betydligt lägre, även om vi bör och rimligen kan sänka hindret ytterligare.

En så lika delad föräldraledighet som möjligt, när båda föräldrarna har vårdnaden, annser jag personligen, är ytters eftersträvansvärt. Lika så en möjlighet för båda föräldrarna att vara hemma tillsammans om de så önskar den allra första tiden. Här skulle jag vilja se en förbättrad möjlighet till ekonomisk ersättning under längre tid för båda föräldrarna samtidigt.

Men om vi verkligen ska börja tala familj och hinder för jämställdheten, så kommer de verkliga hindren senare, när barnen börjat på dagis och skola. Hämtningar och lämningar och frånvaro på grund av Vård Av Barn. Där har vi de verkliga bekymmren. Mammor tar betydligt mer av detta och går betydligt oftare ner i arbetstid än sina karlar.

Det sorgliga är att när de gör så står de inte bara tillbaka själva, utan de försvårar hela omstruktureringen av arbetslivet mot ett mer föräldravänligt klimat. Att i en mansdomminerad branch "tävla" med män som har full markservice hemma är närmast omöjligt. Själv har jag arbetat med män som hämtar på dagis 1 gång i veckan, aldrig VABar, aldrig städar, aldrig tvättar och aldrig handlar eller lagar mat. Män som faktiskt skulle hamna i en kris om deras fruar lämnade dem, då de i panik skulle behöva lära sig allt detta i vuxen ålder. Karlar som inte heller har förståelse för att jag i ett jämlikt förhållande tar hälften av lämningar och hämtningar, hälften av VAB:en och är med på möten med skola och dagis.

Min åsikt är attdet borde vara självklart att båda föräldrarna går ner i arbetstid och det borde vara självklart att VABen ska delas lika. Men för att nå dit kanske både ersättnignsformer och attityder behöver ändras.