Morgontankar om "Att sätta Gränser"

I går läste jag den absoluta början på "Att Sätta Gränser" av Grandelius. Att han uppmuntrar till en icke-auktoritär vuxenauktoritet är ju bra. Vuxna måste ta ansvar utan att ta makten och det får jag intrycket av att han menar.

Men redan på första sidorna får jag problem att hålla med. Han beskriver en mamma som låter ett 2 månader gammalt spädbarn skrika lite medan hon talar klart i telefon. Det tycket han är både rätt och riktigt, för man kan ju inte finnas där för barnet hela tiden för att omedelbart tillfredställa barnets behov.

Hade han skrivit om en 2 åring, så hade jag nog hållit med. En 2 åring behöver man och ska nog inte rusa till för små saker, utan lämna det upp till barnet att tala om när det vill ha hjälp och också lita på att barnet söker tröst när det behöver. Det kommer gåendes och klättrar upp i mammas famn när det behöver.

Problemet i hans resonemang är att han inte ser barnets skrik som det yttersta och sista desperata sättet att återställa världen till ett bra ställe att vara och den inre balansen i barnet tillbaka till ett behagligt tillstånd. Han menar att det är ur skriket barnet på något sätt ska lära sig att ropa mamma och att man därför ska lämna det korta stunder för att det ska öva. Eller har jag missförstått honom?

Som jag ser det ska en 2-månadersbebis inte ens behöva börja skrika, balansen ska inte bli så sned inom den, paniken ska inte komma krypandes inom det. Barnet lever bara i nuet och när det vaknar ensamt minns det inte ens att mamma finns och förstår än mindre att hon finns i rummet bredvid och hör. Barnet är skapat för en värld där övergivenhet betyder död om ingen snabbt kommer och plockar upp det och det är med den utgångspunkten man måste se spädbarnets skrik.

I min värld ska mamman inte heller behöva avbryta sitt telefonsamtal för att barnet vaknar, hon har barnet nära sig, kanske i famnen när det vaknar. Paniken utbryter aldrig och mamman sitter lugnt kvar och ammar barnet samtidigt som hon pratar vidare. Skulle barnet sova i en annan del av rummet, gå kan hon ha det fin-fina moderna hjälpmedlet bärbar telefon och gå in till barnet ta upp det och prata samtidigt.

Senare, när barnets förmågor sträcker sig så långt att det förstår en aning om tid och rum, så att det förstår att vårdaren kan finnas helt nära utan att synas och det minns mamma eller pappa även när mamma eller pappa inte syns, då ändrar sig saker. Skriket är ju fortfarande ett kommunikationsmedel barnet tar till först när inget annat tycks funka, men nu kan barnet börja göra andra ljud för att tala om att det är vaket och eftersom det inte längre drabbas av panik av kortare stunders ensamhet kan ljuden vara nöjda och glada. Nu behöver man väl inte ha brottom att hämta upp det, även om det väl är trevligt att svara artigt på barnets ?Jag-har-sovit-gott-ljud? med ett ?God morgon!?.

Sedan gör Grandelius också det nu mera klassiska antagandet att övergångsobjekt är något naturligt och en del i barnets utveckling och viktigt för att ta steget bort från mamman och skapa sig inre bilder av mamman. Men varför det skulle vara bättre att skapa en anknytning till ett dött objekt som är en symbol för det goda hos modern (vad nu en god moder är?), än att ha kvar den hel och trygg till mamman?

Jag återkommer och dissekerar mer av boken vartefter jag läser.