Skälla på barnen

Jag tänker mycket på hur jag, sambon och alla andra runt oss pratar med barn. Bitvis är det faktiskt ganska dystert, för tilltalet är inte alltid särskillt civiliserat.

Att vi skäller, gnatar, tjatar, ryter och gnäller är knappast något nytt för mig, men det gör ju inte det hela bättre. Det är sorgligt vilken brist på respekt vi visar barnen bara för att de är små, inte alltid förstår och inte alltid fäster samma vikt vid saker som vi gör.

Samtidigt är det väl bara att erkänna att jag skäller och beter mig jag med. Jag vill inte men det väller ur mig i alla fall.

Funkar det att skälla och tjata? Svaret är väl "nja". Tjat funkar på det stora hela inte. Det leder mest till att barnen slutar lyssna på oss. Och de blir dessutom avogt inställda. Skäll är en mer kompicerad fråga. Helt enkelt för att resulteten är mer tvetydiga.

Ett barn som får skäll kan faktiskt ta skället till sig och lyda. Skäll och hot är många gånger effektivt om det ENDA man vill ha är lydnad. Om man egentligen är intresserad av att låta sina barn leva upp till sin fulla potential som fria individer med nyfikenhet och integritet i behåll, så finns det stora risker med att skälla.

När vi först beter oss hotfullt genom skäll och sedan visar upp en mer kärleksfull sida, som nog är den vi oftast vill visa upp, så beter vi oss inte helt olikt en hjärntvättningsprocess. "Metoden" är väl anpassad för att få kappitulerade barn, som ger upp motståndet och en bit av sig själva för att överleva/passa in.

Som jag ser det finns det olika sorters föräldrar vad det gäller skäll. Det finns de som skäller och som tycker att de har rätt att göra det, kanske tom att det är deras plikt för att forma arnen, de som inte alls tänkt över det, de som inte vill skälla men gör det ändå och så ett litet fåtal som faktiskt lyckas låta bli att skälla.

Generellt är det i alla fall så att barn tilltalas på ett stät som få eller inga vuxna skulle acceptera och att våra barn utsätts för denna form av verbala misshandel med omvärldens goda minne, ibland tom avsevärda gillande.

Faktum är också som sagt att jag själv skäller. Jag försöker låta bli och jag funderar mycket kring varifrån skället kommer. Varifrån vår kulturs syn på barnen kommer. Det som styr mitt automatiska handlande och som jag skulle vilja programera om, var sitter det, hur kom det dit och vad kan jag göra?

Jag tänkte undersöka detta lite framöver, så det blir fler poster! Häng med!

Mindfullness

Det var inte så länge sedan hade tom Vi Föräldrar en artikel om Mindful parenting. Det går att gå kurser i mindfullness och det går att köpa böcker och CD-skivor om det (Även den "alternativa världen" är kommersialiserad). Det är lite av ett innebegrepp.

Men som med så mycket annat, så är det som förespråkas inte nytt. Gammal visdom har tagits upp och packats om. Går du kurs i mindfullness, så går de "bodyscann"-sesioner och andningsövningar du gör ut på i stort sett det samma som vid meditation. Avsikterna är delvis de samma delvis lite olika. I båda falle vill man komma i kontakt med de delar av hjärnan/sinnet som inte är verbal, för att träna den, lugna den och på så sätt nå ett stabilare mer harmoniskt sätt att leva. Mindfullness är till en stor del en reaktion på hur svårt det börjar bli i dagens informationsspäckade värld, att verkligen koncentrera sig på en sak i taget.

Barn är mindre förstörda av den uppskruvad värld vi lever i och är i grunden mer närvarande här och nu. Men som stressad förälder är det lätt att inte alls vara här och nu, utan redan i sinnet vara dit, där man är på väg. En kollision är oundviklig!

Jag tror att en människa som lever ursprungligt, skulle vara frågande inför begreppet "mindfullness", skulle skratta åt Yoga och andra metoder som står tillbuds i vår stressade värld för att lugna ett skenade sinne. Men eftersom vi inte lever ursprungligt och våra hjärnor tränats på ett sätt som tydligt förstärker gränsen mellan det medvetan å ena sidan och det undermedvetna och kännslorna å den andra, så är verktyen till bra hjälp för att uppväga det och få hjärnans olika funktioner att spela närmre varandra igen och sakta ner och lyssna på alla delar.

Ska vi kunna möta barnen där de är, hinna njuta av livet och dessutom kanske kunna höja vår kännsla av innre välbefinnande, då är det faktiskt ingen dum idé att ägna en stund att öva mindfullness, meditera eller göra Yoga. Görs det regelbundet, ger det bevisligen resultat. Och även om kognitiv beteende terapi eller Prozac kan ge liknade resultat, så har åtminstånne den senare en del trista biverkningar, medans alla kända biverklningar av meditation är positiva.

The Mindful Parent Website and The Morning Cup

http://www.itsybitsyyoga.com/

Skam

Som jag skrev i svaret på utmaningen så skäms jag egentligen inte längre. Det fick mig att vilja utveckla tankarna lite kring skam.

Jag minns att jag på mellanstadiet funderade en del på detta med skam. Jag kan inte minnas vad exakt som fick igång mina tankar, något som hade hänt på skolgården, något som fått mig att skämmas. Jag minns det otäcka och känslan av förlamning, knuten i magen och hur jag verkligen kunde se framför mig hur känslorna stängde av en möjlig väg att gå, gjorde den omöjlig, fast att den kanske egentligen inte var det. Åh vad jag hatade känslan och jag insåg också att den kom från att mitt inre blivit skadat på något sätt. Att jag hade blivit näpst. Men min tro, och det var en övertygad tro, var då att detta var en del i den nödvändiga uppfostran. Jag tänkte väl inte i de orden, utan minns att jag tänkte att skammen formade mig och fick mig att gör som man ska och för den saken var den viktig.

Jag tänker inte påstå att jag var ett ovanligt hämmat barn, jag var nog fullkomligt "normalhämmad" och "normalskamsen" för min ålder och min generation. Jag var kanske lite blygare, men det har väl inte heller med saken att göra.

Min syn på skam kom att ändras, mycket, men sakta över lång tid.

Egentligen började det nog under tiden på KTH. Det var en tid med en hel del press, men en ren press att prestera. Pressen att passa in och anpassa sig, uppföra sig och inte göra bort sig var minimal. För mer än en utomstående framstår nog en tekniskhögskola som en plats med främst förfärligt torra trista nördar. Alternativt tänker man på vidriga kränkande nollningar. I verkligheten är det ju inte så. Men för den som vill experimentera och finna sig själv, ges där som, gissar jag, i de flesta öppna universitetsmiljöer ganska stora möjligheter till det.

Jag är ganska städad av naturen, så jag gjorde inget absurt, men jag kunde ha roligt utan att skämmas. Straffet om jag hade för roligt var mer stress inför nästa tenta eller illamående dagen efter? Jag tror att jag enkelt kan säga att disciplinen blev hård, för att jag ville klara studierna bra, men det var allt igenom mina egna krav och straffen, var naturliga. Det var den äkta konsekvenserna och på det stora hela var detta första gången i mitt liv jag själv kunde se det äkta resultatet av mina handlingar. De konkreta problem det ibland skapade och den extra kraft som fick läggas till för att rätta till det. Men genomgående var att ingen kom med moraliska pålagor eller överlägsna varningar. Det som fanns var kamrater, äldre och yngre, vuxna och unga, att diskutera livet, universum och allting med.

Det var i den miljön jag lärde mig bli vuxen. Det var också där jag lärde mig att göra bort mig och inte gå under av det.

Det gick några år till och jag blev mamma.

Ju mer jag tänkte på saken desto klarare stod det att min uppgift inte är att få min lille att skämmas. Överlag är det inte mitt jobb att forma hans person. Barns sinnen är inte bonsaier som ska tuktas, böjas och behaga betraktaren. I stället vill jag lära känna hans natur, hans tankar, så ohämmade det går, samtidigt som jag lär honom spelreglerna i vår kultur. Att det är OK att rapa vid matbordet i vissa länder, men inte hemma i Sverige, att det är effektivt och trevligt att säga ?tack?, att det inte är lyckat att slåss och att man står stilla på höger sidan i rulltrapporna i Stockholm och en massa annat stort och smått.

Att ge detta utan att stympa, att ge självförtroendet som kommer av att föra sig väl, avslappnat och behagligt, utan att sänka självkänslan med oavbrutet klankande.

Hur går det då?

Som de flesta av oss vet, så är det stor skillnad på att veta vad men vill åstadkomma och att verkligen lyckas.

Att tro att vi egentligen ska leva med barnen och inte i första hand bevaka dem, det betyder inte att vi lyckas. Traditioner, och den egna barndomen väger tungt.

Julen närmar sig

Vad får dina barn till Julen?

Får de massor av julklappar? Det tycker de nog är skoj.

Men vad får de mer?
Ta en lite stund och fundera på vad du vill förmedla till dina barn. Vad betyder Julen för din familj. Som jag ser det har julen många ansikten, några härliga, några viktiga och några som helst borde strykas från schemat.

Julen är:

• En kristen religiös högtid där vi firar att Jesus föds för att frälsa världen och alla dess syndare.
• Barnens högtid, det är ju som om barnen hade födelsedag allihopa.
• Tid för familjen och släkten oxch familjens traditioner.
• Traditioner och sedan som sträcker sig längre tillbaka än de flesta av oss alls tänker på.
• En fest för att be om och fira solens begynnande återvändande.
• Julklappar - det kan inte förnekas...

Men julen är också:

• Tid för stress och påtvingad perfektion
• Familjegräl
• Ofrivillig ensamhet som känns starkare än annars.
• Kännslor av fattigdom och otillräcklighet, när julen inte blir så överdådig som idealbilden.

Vad sjutton har detta med AP och föräldraskap att göra?

Jo, en viktig del i att vara förälder och i att skapa en trygg bas för sina barn är att föra vidare de uråldriga traditonerna, de gamla ritualerna och kanske också de gamla myterna till nästa generation. Julen är en tid att föra vidare vårt arv från förfäder längre bort i tiden än vi egentligen minns.

Traditioner och myter ger en känsla av sammanhang och av tillhörighet och är det något vi behöver så är det att höra till.

Här med inte sagt att du behöver vara kristen och tro att Jesus dog för våra synder. Jag gör nog inte det, men berättelsen om den unga havande Maria som i brist på bättre rum föder sin förstfödda son i ett stall, utan jordemor, men med stöd av sin blivande make. Det är en berättelse som har berättigande i sig själv.

Att veta att våra asatroende förfäder offrade en gris till sina gudars ära. Gav gudarna blodet och festade gott själva på köttet. Det skadar heller inte att veta och förklarar varför svenskar som ganska ensamma festar på fläsk denna tid på året.

Men allra viktigast är väl att förmedla värmen inom familjen, familjens egna traditioner. Glögg och pepparkakor till Kalle Anka och om man äter doppet före sillen :).

GOD JUL

Att knyta an

Attachment parenting... Jag hittar fortfarande ingen bra översättning. Fokus är i alla fall att bygga och bevara anknytningen mellan barn och förälder.

För mig är detta en grundpelare för att gott och empatiskt föräldraskap. Anknytningen är inte målet, utan medlet för att kunna förstå, leva sig in , respektera och leva med sina barn. Anknytningen är kittet som håller samman familjen.

Problemet är att det överallt finns fenomen som stör. En del är uppenbara, andra har på något sätt blivit en så självklar del av vår kultur att vi inte reagerar på dem, eller reagera på ett i mitt tycke bakvänt sätt.

Den första faran är en övermedicinerad förlossning. Jag säger inte att man nödvändigtvis ska föda hemma utan den minsta smärtlindring, men att man ska tänka sig för. Epiduraler inte minst påverkar barnets beteende den första tiden. Men ibland, om förlossningen drar ut på tiden och mamman är utsliten, så kan den givetvis vara bra, sammantaget ändå. Men allt för många jag pratat med har under första förlossningen fått epiduralen för att barnmorskan inte haft den tid som krävts för att vara stöttande. En mamma som är bedövad, är en lätthanterlig mamma...

Sedan kommer alla idéer om hur barnet ska tränas, läras och ändras. Alla ord om att man ska ignorera skrik och protester och "sätta gränser". Attachment parenting säger tvärt om: Ett spädbarn bör inte "uppfostras". Ett spädbarn är både lik och helt olik vuxna. Det som är likt är känslorna, de är kanske tom än mer äkta, då de är ofiltrerade och relativt ostörda av kulturellt brus. Det som är helt olika är att "förnuftet" som växer till från en mycket primitiv nivå, lite grovt kan man säga att det högre medvetandet inte kopplats in när barnet fötts.

Allt som ger känsloupplevelser kommer att nå barnet, med omodererad kraft, inget förnuft kan mildra eller tolka. Obehag går rakt in i själen på barnet och känslorna blir en del av barnets personlighet. Dra förnuftig lärdom, förstå föräldrarnas uttänkta budskap, det kan barnet inte. Träningen blir därför som bäst dressyr, där barnet lär sig att kortsiktigt minimera obehaget och försöka vara föräldrarna till lags och glömma sina behov. Barnet kommer inte aktivt minnas obehagskänslorna, som inte någonsin registrerats i sekvensminnet, men mönstret präntas in i hjärnans innersta delar.

Det fortsätter med att barnet ska tas om hand av dagis och av skola. I den vevan kommer inte bara andra vuxna, utan ofta tillåts barnen skifta sin starkaste anknytning från föräldern till de jämnåriga. Det är bra med vänner, men vänner ska vara vänner och inte förebilder eller tryggheten framför andra. Barn kan inte vara mallen andra barn strävar efter på väg mot vuxenlivet, utan bara vuxna kan utgöra den mallen. Barnen saknar mognaden. Kompisarna saknar också den mycket viktiga villkorslösa kärleken. Barn har i kompisgäng tvärt om väldigt kraftiga villkor som bestämmer vem som är med och vem som inte är det. Ett barn behöver älskas ovillkorligen av den som är den främsta förebilden och tryggheten, annars är självkänslan illa ute.

Det här är bara exempel, men det är viktigt att komma ihåg att anknytningen inte bara är viktig när barnet är en bebis, eller under koltåldern. Anknytningen är viktig under hela uppväxten, och tror jag skapar förutsättningar för en sund avspänd relation även då barnet blivit vuxet.

Till en liten del kan det betyda att man får lov att hala in sina större barn i perioder. De behöver få känna en innerlig samhörighet även i tonåren, tid tillsammans för reflektion, för mer eller mindre hetsiga meningsutbyten kring etik eller livets svåraste frågor. Föräldern måste ha grundlagt och upprätthålligt en tydlig känsla hos barnet att föräldern är värd att lita på, värd att lyssna på och att förälderns vuxna godkännande och kärlek i slutänden är viktigare än kompisarnas.

Mina barn är ännu små, tonåren känns långt borta. Men vem minns inte turbulensen i själen och tanken under sin egen ungdomstid, behovet av en värdig motståndare i debatten, behovet av att testa idéer och känslor utan att bli fördömd. Behovet av att vara accepterad och älskad för dem man är.

Att uppnå att barnet har den trygga basen upp i tonåren och bortom, en plats att komma hem till i alla väder, det är målet när jag bygger och upprätthåller anknytningen till mina barn.

Om att förlåta

Jag har länge levt i föreställningen att förlåta är något man gör för att lätta samvetet eller ångern hos den som gjort oförrätten. Att den som förlåter gör en uppoffring och en god gärning genom att förlåta.

Jag har också trott att den som blir förlåten ska känna en lättnad och att det viktiga med att förlåta är att den som ska bli förlåten hör att den blir det. Att den som ska bli förlåten bör uppvisa lämplig grad av ånger och bör be om förlåtelse.

Att be om förlåtelse är centralt i vår kultur, jag vet inte hur det är i andra. Barn får ofta höra av sina föräldrar att ?Kalle, nu säger du förlåt till Pelle?. Kalle går då med hängande huvud till Pelle och med blicken mer eller mindre riktad på föräldern säger han: ?Förlåt, Pelle!?. Föräldern säger: ?Duktigt! Ge varandra en kram nu så är det bra.?

Det troligaste är ju att Pelle faktiskt inte alls menade något illa. Barn gör sällan det. Förlåtandet kanske därför inte är det viktiga. Det kan ju självklart vara så att det Pelle gjorde var oönskat, misslyckat, gjorde ont eller på annat sätt gjorde Kalle ledsen. Det är det ju bra om Pelle förstår och att han känner inom sig och att om han vill att Kalle ska vara glad, så bör han inte göra just så mot honom.

Det tråkiga blir också att fokusen för Pelle går från att handla om att Kalle blev ledsen, till att handla om att föräldern är arg och hotfull. Förälderns beteende ger med stor sannolikhet Pelle skamkänslor. Resultatet blir att Pelle ber Kalle om något han inte menar, bara för att det är en formel för att återfå föräldrarnas gillande och lindra skammen.

Allt detta tror jag nu bygger på ett grovt missförstånd kring hur förlåtande fungerar!

Att bli förlåten kan väl kännas bra, men ibland kanske mest märkligt, för att man inte ens förstår att man gjort fel. Att ta emot förlåtelse är givetvis något gott, men det stora är att eventuellt lätta sitt hjärta och släppa laddningen kring en händelse. Bikten, som den görs i katolska kyrkan har givetvis den funktionen. Men det är att själv formulera sig kring händelsen och att uttala orden som är det magiska, inte förlåtet man får tillbaka. Därför fungerar det att uttala önskan att bli förlåten och att berätta om händelsen fast att det är en präst (och Gud?), som hör och inte den man gjort illa.

Att förlåta fungerar på samma sätt. Det är genom att uttala det man önskar förlåta som det magiska inträffar. Den som blir förlåten behöver inte vara där. Och att förlåta betyder inte att man automatiskt glömmer det som skett, eller att man litar på att det inte kommer att hända igen. Att förlåta betyder att du inte längre tänker låta det skedda stjäla din energi.

Det magiska som sker är att det du förlåter förlorar sin laddning. Spänningen och laddningen försvinner även om minnet blir intakt. Du kan möta den förlåtna med lugn och utan irritation gällande det du förlåtit.

Jag hade heller tills nyligen ingen aning om hur nära behovet av att förlåta och sorg ligger varandra. Men nu vet jag bättre.

Jag kan rekommendera denna sida: Svenska Institutet för Sorgbearbetning

Hold on to your kids

På sista tiden har det varit mycket prat och skriverier om ungas psykiska hälsa. Det är tämligen deprimerande läsning. Självmordsstatistiken visar på att allt fler tonåringar mår riktigt dåligt.

Imorse läste jag rubriker om hur barnen hittar stöd i eländet på nätet, i bloggar och liknande. Det gör de när vuxenvärlden sviker dem dubbelt, först genom att bidra till eller att rent av skapa depressionen. Sedan genom att inte heller hjälpa, utan istället hänvisa till brist på vårdplatser.

Ironiskt att jag just har börjat läsa ?Hold on to your kids? av Neufeld. Tesen i den boken är att barn i dag (och hela efterkrigstiden) orienterar sig efter jämnåriga i stället för vuxna förebilder och att detta leder till svårigheter i uppfostran, att barnen får svårare att växa upp med omogna jämnåriga som guider. I ytterligheten leder detta till tex kriminalitet självmord. För de flesta stannar det dock vid mycket mildare problem.

Detta är en av anledningarna till att bygga upp och bevara anknytningen till barnen. Med anknytningen kommer orienteringen. Föräldrarnas kärlek är viktig, men räcker inte för att barnen ska följa.

Förfärande är att jämnårigas, många gånger hårda, omdöme värderas så högt av så många tonåringar att det märks i statistiken över anledningar till självmord.

Nog är det dags för föräldrar att åter vara ledstjärnor för sina barn. Icke-dömande och gränslöst älskande föräldrar, som behandlar barnen med respekt.

Why We Hate Our Parents

En kortis igen!

Jag hittade en artikel i yoga journal. Den handlar om en diskusion om föräldraskap med en budistisk lama. Denna lama kunde inte förstå varför förhållandet mellan vuxna amnerikanska barn och deras föräldrar var så spännt när barnen fick så mycket kärleksfull uppmärksamhet, vilket de inte alltid fick i Tibet...

Varför uppdagas i alla fall i diskusionen.

Why We Hate Our Parents

Western parents feel it is their job to make their children into who they should be rather than relate to who they already are

AP - har vi rätt att sätta barnens mål?

Ett försök att komma upp på banan igen?

När jag först kom i kontakt med Attachment parenting, tyckte jag att det var provokativt och först efter att läst och funderat mycket började jag känna mig hemma i begreppet. Provokationen lade sig och detta med att vara nära och bejaka en stark och trygg anknytning känns allt mer självklart.

Men om jag för bara något år sedan hade fått frågan om AP hade några brister, så hade jag nog svarat att i och med att man kan välja själv vilka delar man tillämpar och att det är en filosofi mer än en metod så fanns det inga självklara brister. Det kunde jag ha svarat då.

Men nu...

Jag är fortfarande helt med på att bära, samsova och amma är ideal, som om man kan genomföra dem, är det bästa för barnet. Jag är nog till och med ännu mer övertygad om att det är så. Samma sak gäller att undvika separationer och att tex låta förlossningen vara så omedicinerad som möjligt. Jag tror verkligen att dessa saker är bra för barnet och bra för föräldrarna.

Men, jag har inte längre riktigt samma svar på varför man ska göra detta.

Som jag uppfattar Sears, som ju ändå ligger bakom uttrycket Attachment Parenting, så ser han det som ett sätt att uppfostra barnet och ett sätt att få barnen att utveckla vissa personlighetsdrag. Det är alltså fråga om uppfostran av ganska klassiskt slag ändå?

Missförstå mig inte nu, det är ju givetvis strålande om barnen blir harmoniska, lugna, empatiska och friska, men jag kan inte längre se att syftet att skapa de barn man önskar är ett gott syfte. Det är inte ett respektfullt sätt att se barnet, trots allt. Det lägger dessutom ett stort ansvar på barnet, ansvaret att vara lycklig. Barnet blir i detta sätt att se saker inte så mycket mer fullvärdig människa, än vad det är i mer auktoritära uppfostringssystem. Det handlar fortfarande om att föräldern ska uppfostra och forma. Barnet är fortfarande en massa som ska formas till en riktig människa.

Som jag ser det nu, bör man bära, amma och samsova osv för att det är det respektfulla sättet att behandla en liten människa, det är att tillfredställa barnets behov. Det leder antagligen till att barnet, som slipper i alla fall några av de tidiga kränkningar många barn i vår kultur råkar ut för, blir helare och mår bättre psykiskt. Det är bra! Men det är bra i sig själv att barnet mår bra, lever ett fullt liv och att samvaron i familjen blir mycket givande. I den stund man börjar drömma om eller sätta mål för hur barnet ska bli, så går man över gränsen. Barnet är nu och nu ska vi förhålla oss till dem. Det som kommer sedan har vi ingen äganderätt i, det är bara barnets. Vi kan lotsa, men målet är inte vårt att välja.

I sorgetid kan jag också konstatera att ingen av oss heller vet hur lång vägen blir, så det gäller att njuta av färden och inte blint gå mot målet. Just nu finns i mig tankarna kring att det är nu som gäller. Om barnet ses som grundmaterialet till en blivande människa, då förringar vi livet. Livet som är det vackraste vi har. Vi förringar vikten av de liv som blev korta och riskerar att missa det liv som pågår.

Childhood is not preparation for life; childhood is life.

"When we adults think of children there is a simple truth that we ignore: childhood is not preparation for life; childhood is life. A child isn't getting ready to live; a child is living. No child will miss the zest and joy of living unless these are denied by adults who have convinced themselves that childhood is a period of preparation. How much heartache we would save ourselves if we would recognize children as partners with adults in the process of living, rather than always viewing them as apprentices. How much we could teach eachother; we have the experience and they have the freshness. How fullboth our lives could be."

- John A. Taylor, Notes on an Unhurried Journey

Fler bra citat kan läsas på:
http://www.naturalchild.org/quotes/

Livet i familjen

Jag får erkänna att jag i alla fall för stunden helt gett upp på Grandelius bok. Det som inte kändes trist var i stället intetsägande för mig just nu. Kanske ger jag den ett nytt försök senare.

Jesper Juul har ju kommit med en ny bok. Livet i familjen. Den är viktigare för mig att läsa och på alla sätt intressantare. Jag har bara hunnit en bit in i första kapitlet och redan sätter den igång tankarna samtidigt som jag fnissar lite av sorten ?Det visste jag ju? när han gör ner 5 minutersmetoden, då den tar bort alla chanser till ömsesidighet och inte är uppfostran utan dressyr.

Det som tilltalar mig mest så här långt är att han talar om livet tillsammans i familjen och inte om hur man uppfostrar barnen. Att leva tillsammans är det man gör och lär av varandra. Uppfostran i klassisk betydelse är inte ömsesidig utan en envägskommunikation där föräldrarna föreskriver regler och barnet förväntas lyssna.

Föräldrarna sitter med makten och av ansvaret, men individernas värde är lika och att bevara sitt eget värde och de andras är centralt. Det härliga tycker jag är att exemplen inte bara rör samspelet mellan förälder och barn, utan även samspel mellan vuxna. Vuxna tar ansvar, men uppfostrar inte barnen i större utsträckning än de uppfostrar sin partner!

Hmm? Jag tror att det tål att tänka på. Är det så han menar? Kan man verkligen vara förälder utan att uppfostra? Jag antar att det till viss del beror på vad man menar med uppfostran. Jag får inte riktigt ihop det.

Någon mer än jag som läser boken?

Tid

Tid är det i tillvaron med mig själv och min familj som jag finner mest komplicerat.

Det är ofta så ont om tid, ofta bråttom, ofta går det över i att bli stressigt. Barn och bråttom går inte ihop. Jag minns nu inte på rak arm vilken ålder det är barn börjar förstå att saker går fortare när man skyndar sig, men det är en bit in i skolåldern. Till dess är allt tjat om att de ska skynda sig helt lönlöst.

Men mänsklig svaghet, eller inlärda mönster får i alla fall mig att tjata, tjata och tjata igen. Irritationen stiger och magsyran blir allt starkare. Ingen har roligt och inte går det snabbare heller, tvärt om faktiskt. Jag letar inom mig efter nya mönster, nya vägar som löser detta och helst inte ger andra biverkningar. En ?metod? är ju inte nödvändigt vis bra bara för att den funkar. Den är bara bra om den funkar och samtidigt bevarar alla inblandades värdighet.

Andra problem med tid är att barnen båda behöver tid med oss föräldrar, tid på tu man hand, tid för samtal, tid för närhet. Det är svårt! Vi har ingen bra lösning och oftast är det tiden vi föräldrar behöver i ensamhet tillsammans eller helt ensamma som kommer mest i kläm. Det känns ofta som vår bästa chans till ett samtal om viktiga saker är att vi ringer varandra dagtid. Jag överdriver väl, men med en morgonpigg och en nattuggla är det svårt att få tiden att räcka till.

När tiden inte känns som den räcker, då kommer stressen och stressen är nog min värsta fiende i mitt föräldraskap. Nå ja, den delar förstaplatsen med lågt blodsocker och om de båda sammanfaller så är jag ingen god människa.

Vad gör man när barnen inte vill klä sig, inte vill lyssna och tiden rinner iväg? Är det någon som vet hur man gör för att inte falla in i att tjata eller explodera eller att aldrig någonsin komma ut ur sitt hem?

Mer om makt

Jag tänkte att jag borde förtydliga detta med att jag inte anser att barnen kan ta makten i en familj. Som med allt så finns det inga absoluta sanningar, men att barnen skulle ta makten kräver ju att de plötsligt besitter förmågor och medel de inte har.

Föräldrarna har makten över ekonomin, de har allt som oftast makten att vara de fysiskt starkare, i alla fall de först 10-15 åren, föräldern besitter i de flesta fall en större kunskap och erfarenhet, mer list och mer människokännedom och dessutom är barnen i allt beroende av föräldrarna.

Vilken makt har barnen? De kan skrika, sprattla och vägra följa order. De kan eventuellt skämma ut föräldrarna. De kan tjata och gråta. Överhuvudtaget är barnets maktmedel, de maktmedel som står den underlägsne till buds.

Om man nu väljer att se familjen som en skådeplats för maktkamp ? ett fruktansvärt sätt att se på familjen, men för diskussionens skull gör jag det här i alla fall ? så har bara barnet den makt som föräldern ger det, antingen aktivt eller passivt.

Därmed inte sagt att barn inte kan ha föräldrar som missköter sitt ledarskap. För det är ledarskap det handlar om och inte i första hand att ha makt. Det finns de som besitter väldig makt, men som saknar ledaregenskaper och då kan de inte använda sin makt, varken till gott eller till ont.

Det värsta med att hävda att barnen tagit makten i en familj, är dock inte att det troligen är fel, utan det värsta är att det tar fram bilden av att familjen är just en skådeplats för maktkamp. Har man fokus på maktkampen, så missar man tycker jag hela vitsen med att barnen växer upp i familjen. Familjen är den plats där barnet lär sig om kärlek, empati, integritet, och inte minst ansvar.

Hur ansvaret i familjen är fördelat är en intressantare fråga tycker jag.

Det tappade ansvaret

Jag såg för någon dag sedan en kort stund av det svenska Nanny-programmet på TV. DE talar om att barnen tagit makten i familjen. Jag frågar mig: Kan barn en ta makten? Jag tror inte det och till en del är väl det anledningen till att dessa familjer har problem. Makten har föräldrarna, den kan de inte släppa ifrån sig och barnen kan inte ta den. Det viktiga är vad föräldrarna gör med den.

Missförstå mig rätt, den främsta anledningen i samtliga fall de visat på TV är att föräldrarna inte beter sig som vuxna ansvarstagande människor. Det är alltså föräldrarna som släppt ansvaret på marken och där ligger det fritt att trampas på och sparkas runt. Det är ansvaret de släppt, inte makten, och ansvaret kan barnen inte plocka upp, inte utan att ha tillgång till makten.

Vad skulle hända om barnen kunde ta upp ansvaret föräldrarna lämnat liggande på golvet? Enkelt, barnen skulle bli de vuxna, de skulle bli föräldrarna. Barn gör detta ibland, några barn kan, i alla fall när de kommit upp i skolåldern. Barn till tex missbrukare och sjuka föräldrar gör det ofta. Jag kände en liten kille, som då var precis på väg in i tonåren. Han hade en mamma som söp och jag hörde hans ände av deras telefonsamtal, när hon bad att få stanna med sina fyllekompisar ?bara en timme till? och han likt en tonårsförälder försökte få henne att komma till honom. Problemet i deras fall var att socialen ansåg att mamman var den vuxna (hon var ju myndig?) så det var hon som fick matpengarna. Hon söp upp pengarna och den stackars killen åkte fast för snatteri när han blev hungrig nog att snatta yoghurt på ICA.

Men det vet vi ju att det inte är bra för barn att bli vuxna så tidigt, inte bara för att samhället inte förstår att de blivit sina föräldrars föräldrar, utan också för att barn mår bäst av att få växa i lagom takt och att få vara barn, så länge de behöver. Man kan inte axla ett för stort ansvar utan att ta skada.

Så barnen på Nanny-programmen har inte makten och de har inte plockat upp ansvaret! De lider och protesterar och pekar med all sin kraft på familjens problem och kommunicerar så väl de kan med sina oförstående föräldrar.

Bortsett från att TV är där, så tror jag att barnen får det bättre av att Nannyn kommer, för familjen mår så dåligt att nästan vad som helst är en förbättring, men normala föräldrar ska inte tro att Nannyns lösningar är patentlösningar som de bör tillämpa, de är krislösningar, när allt klappat ihop. Kan man kommunicera med sina barn, är man aktiv, så behövs inte så många tricks eller metoder.

Och jag önskar så att de kunde sluta anklaga barnen för att ha någon skuld i det hela. Barnen är offer, inte tyranner, barnen har förlorat sina guider i livet, inte stulit makten, barnen protesterar, inte terroriserar.

En liten människa

Det slog mig just, denna glädje med barn.

Min lilla ställde sig upp vid sin lilla gåvagn, med båda händerna på handtaget och gick. Hon har gjort det förr, så det stora var inte att det var den första gången. Det som var härligt var hennes ansikte som vändes mot mitt, så nöjd över vad hon åstadkommer.

Hennes leende som går rakt in i mitt hjärta.

Underbart är det att ha en liten människa som går omkring här hemma, en liten en som ler stort och är tillfreds med sig själv.

Lika härligt är det med hennes bror, han som nått så långt nu att man kan ha filosofiska diskusioner med honom. Han funderar över vad det är att vara människa, hur tiden hängerihop, över vad som var innan han fanns och i ledsna stunder vad som händer efter att han finns. Jag förundras över hans klokhet. Jag tror inte att vi vuxna är ens en liten minsta bit klokare, bara slitnare och kanske vanare vid livets gång, men ingen ser klarare än han.

Övergångsobjekt

Jag måste hänga mig kvar vid denna första läsning av "Att Sätta Gränser" och fundera lite mer om övergångsobjekt. Nallar, mjukisdjur, snuttefiltar och nappar och även tumsugande faller in i den här kategorin.

Leksaker har funnits länge och hur länge vissa barn tytt sig till trygga ting i övergången från närheten med sin primärvårdare och ut i världen, det vet jag inte. Orden Övergångsobjekt och Övergångsfenomen kom till 1951 då psykoanalytikern Winnicott. Han menade att barnet själv skapar övergångsobjektet någon gång mellan 4-6 och 8-12 månaders ålder och att övergångsobjekten för barnet är helt nödvändigt och inte utbytbart och skänker tröst och lugn främst vid separationer.

Det har under en tid setts som om övergångsobjektet skulle vara något närmast nödvändigt för barnets frigörelse från mamman (eller den primära vårdgivaren). Barnets symbios med modern skulle då brytas genom att moderns egenskaper i tanken överförs till tex en nalle i en övergångsperiod, innan barnet helt kan hålla bilden av modern inom sig. Jag får intrycket av att Grandelius tillhör den skaran som tror att det är så, eller att övergångsobjektet i vart fall skulle vara ett utslag av något nyttigt.

Det normala allmänpsykologiska i fenomenet övergångsobjekt ifrågasattes av Bowlby och andra efter tvärkulturella studier , där man funnit att övergångsobjekt är vanligast i kulturer där barn ammas kortare, somnar själva och upplever mindre kroppskontakt. Det ligger alltså nära till hands att se övergångsobjekten som en reaktion hos barnet på dess livssituation.

Ljungberg ser övergångsobjekt som signaler från barnet att det inte får sina behov tillfredställda på annat sätt. Han påpekar att isolerade apungar i försök visar upp samma typ av beteenden. Det är enligt honom kompensationsfenomen.

För några år sedan kom en svensk avhandling på temat övergångsobjekt ut. Viberg och Viberg stod bakom studien. Den fick viss uppmärksamhet i media. I korthet kommer de fram till att endast 54% använde övergångsobjekt. 16% använde varken övergångsobjekt, napp eller tumme. Ingen skillnad mellan könen i detta. Det fanns ett samband mellan amningens längd och användning av övergångsobjekt. Barn som ammats längre använde mindre av nallar, andra snuttar, nappar och tumme. Andrabarnet använde övergångsobjekt mer än förstabarnet.

Barn som ammats längre än 8 månader klarade en skolförberedande undersökning vid 5 års ålder bättre än de som ammats mindre än 8 månader, särskilt påverkade av en kort amningstid var pojkarna. Barn som sugit på tumme klarade testet sämre och de som hade napp vid 12 månader eller övergångsobjekt först vid 18 månader klarade testet bättre.

De som ammats längre sågs av sina föräldrar som mer föräldrabundna, med oroligare nattsömn, svårare amningsavslut och mer svårmatade än barn som ammats kortare, men intressant nog hade dessa barn då de bättre resultaten på testet.

Tumsugande barn var lättlämnade på dagis, sov lugnare och skrek mindre, nappsugande barn var svårare att lämna på tex dagis och var mer irritabla. Barn med övergångsobjekt var tidigare i talutvecklingen.

Barn som inte uppfyllde normen vid undersökningen skattades som senare utvecklade, men lättavvanda och lättmatade jämfört med de barn som uppfyllde normen.

Vidberg och Vidberg drar slutsatsen att amningen ?skyddar barnets grundläggande illusion om förening med modern?, vidare att ?Desillusioneringen är nödvändig för utvecklingen men eventuellt pressas den fram på ett brådmoget sätt, när amningstiden begränsas till barnets första halvår eller kortare tid? Ett övergångsobjekt i senare delen av perioden antas ha gynnsam effekt eftersom barnet får chansen att efter en tillräckligt bra desillusionering bearbeta förhållande mellan den inre och yttre världen.

De konstaterar att det att endast hälften av barnen hade ett övergångsobjekt pekar på att det inte är nödvändigt med ett konkret objekt. Att tumsugning har negativ inverkan tror de beror på att självtillfredsställelse inte kompenserar tillräckligt väl för den frånvarande modern.

Vidare är det intressant att de konstaterar att det har en gynnsam effekt på barnen att föräldrarna låter sig störas och tom inbjuder till att störas, vilket givetvis leder till att barnen betraktas som svårare att tex söva. Dessa barn fick bättre stöd i att hantera sina tidiga känslor. Detta är ett slutsats som tilltalar mig.

Med de inspirationskällor jag i övrigt har för mitt föräldraskap är det lockande att se övergångsobjekt som en ren kompensation för mindre närhet mellan barnet och föräldrarna. Vår kultur har ett distanserat föräldraskap som norm och barn ammas mycket kort, sover ovanligt ensligt och har mindre kroppskontakt än barn i många andra kulturer. Flaskmatade barn får i regel heller inte alls den sugtid de behöver under själva matningen och om amningen regleras, vilket görs av de allra flesta mammor jag haft kontakt med (även många av dem som anser sig amma fritt), gäller detsamma för ammade barn.

Att barnet lär sig att det och mamman (primära vårdgivaren) är olika personer, att barnet är skilt från sin omvärld i stort, är i mina ögon naturligt, men i vår kultur pressar vi barnen att göra åtskillnaden i en takt vi bestämmer i stället för att låta barnen ta sin tid, här uppstår behovet av att kompensera för förhållandet för lite amning, eller för lite närhet.

För barnet är övergångsobjektet sunt att ha om barnet behöver det, men om man ammar längre och har barnet nära, så minskar behovet och barnet mognar i sin egen takt. Således ska ett barn alltid tillåtas ha sitt övergångsobjekt om det valt ut ett, men det finns ingen anledning att pressa fram ett. Jag skulle säga att övergångsobjekt är en sund reaktion på en spädbarnsovänlig kultur.

Man kan konstatera att apungar som suger på tummen och har övergångsobjekt anses ha fått en beteende störning och ett zoo som håller apor under förhållanden som ger de störningarna tillåts inte fortsätta ha apor. Men jag lämnar det upp till dig som läser att avgöra hur mycket apa du tycker att du är.

Morgontankar om "Att sätta Gränser"

I går läste jag den absoluta början på "Att Sätta Gränser" av Grandelius. Att han uppmuntrar till en icke-auktoritär vuxenauktoritet är ju bra. Vuxna måste ta ansvar utan att ta makten och det får jag intrycket av att han menar.

Men redan på första sidorna får jag problem att hålla med. Han beskriver en mamma som låter ett 2 månader gammalt spädbarn skrika lite medan hon talar klart i telefon. Det tycket han är både rätt och riktigt, för man kan ju inte finnas där för barnet hela tiden för att omedelbart tillfredställa barnets behov.

Hade han skrivit om en 2 åring, så hade jag nog hållit med. En 2 åring behöver man och ska nog inte rusa till för små saker, utan lämna det upp till barnet att tala om när det vill ha hjälp och också lita på att barnet söker tröst när det behöver. Det kommer gåendes och klättrar upp i mammas famn när det behöver.

Problemet i hans resonemang är att han inte ser barnets skrik som det yttersta och sista desperata sättet att återställa världen till ett bra ställe att vara och den inre balansen i barnet tillbaka till ett behagligt tillstånd. Han menar att det är ur skriket barnet på något sätt ska lära sig att ropa mamma och att man därför ska lämna det korta stunder för att det ska öva. Eller har jag missförstått honom?

Som jag ser det ska en 2-månadersbebis inte ens behöva börja skrika, balansen ska inte bli så sned inom den, paniken ska inte komma krypandes inom det. Barnet lever bara i nuet och när det vaknar ensamt minns det inte ens att mamma finns och förstår än mindre att hon finns i rummet bredvid och hör. Barnet är skapat för en värld där övergivenhet betyder död om ingen snabbt kommer och plockar upp det och det är med den utgångspunkten man måste se spädbarnets skrik.

I min värld ska mamman inte heller behöva avbryta sitt telefonsamtal för att barnet vaknar, hon har barnet nära sig, kanske i famnen när det vaknar. Paniken utbryter aldrig och mamman sitter lugnt kvar och ammar barnet samtidigt som hon pratar vidare. Skulle barnet sova i en annan del av rummet, gå kan hon ha det fin-fina moderna hjälpmedlet bärbar telefon och gå in till barnet ta upp det och prata samtidigt.

Senare, när barnets förmågor sträcker sig så långt att det förstår en aning om tid och rum, så att det förstår att vårdaren kan finnas helt nära utan att synas och det minns mamma eller pappa även när mamma eller pappa inte syns, då ändrar sig saker. Skriket är ju fortfarande ett kommunikationsmedel barnet tar till först när inget annat tycks funka, men nu kan barnet börja göra andra ljud för att tala om att det är vaket och eftersom det inte längre drabbas av panik av kortare stunders ensamhet kan ljuden vara nöjda och glada. Nu behöver man väl inte ha brottom att hämta upp det, även om det väl är trevligt att svara artigt på barnets ?Jag-har-sovit-gott-ljud? med ett ?God morgon!?.

Sedan gör Grandelius också det nu mera klassiska antagandet att övergångsobjekt är något naturligt och en del i barnets utveckling och viktigt för att ta steget bort från mamman och skapa sig inre bilder av mamman. Men varför det skulle vara bättre att skapa en anknytning till ett dött objekt som är en symbol för det goda hos modern (vad nu en god moder är?), än att ha kvar den hel och trygg till mamman?

Jag återkommer och dissekerar mer av boken vartefter jag läser.