Att skilja på mig och mina barn

Det kanske var en konstig rubrik. Det jag för tillfället funderar en del kring är att inte försöka läsa in sig själv i sina barn.

Ett av mina barn upplever jag som i mycket likt mig själv. Det låter kanske konstigt, men likheten komplicera nog mer än den hjälper. Visst jag förstår humörsvängningarna och kan förstå vissa nycker som barnens pappa kanske inte kan leva sig in i. Men problemet blir när jag kanske drar likheten för långt.

Jag funderar just nu kring vad jag ska säga på det kvartsamtal jag ska på i morgon. Där förväntas jag beskriva barnet för den nya läraren. Till viss del är det enkelt. För det mesta glad och livlig. Nyfiken, konstnärlig och smart. Lite disträ. Men sedan ... När börjar jag gissa och tro att jag vet mer än jag vet.

Det får mig också att tänka på hur jag ganska ologiskt förväntade mig en kraftig symbios, nästan på nivån tankeläsning, när mitt första barn föddes. Märkligt nog var jag inte beredd på att det skulle komma en helt egen från mig skiljd person. Jag var nog mer oförberedd på den skiljevägg som fanns mellan oss än jag var oförberedd på den oerhörda tid det tar att ta hand om ett nyfött barn. Kanske är det det som sitter kvar i mig. En förväntan på mig själv att verkligen förstå mitt barn.

Vi har barnen hos oss en stund till låns och det är viktigt att aldrig glömma att de föds som helt egna individer. Unika och skiljda från oss redan från första stund. Från början beroende av oss och av allt vi har att ge, men sedan tillslut helt oberoende av oss. Vårt jobb är att älska och guida. Vår blöning är att de växer upp till att inte behöva oss. Har vi tur har vi blivit vänner längs vägen, men egentligen kan vi inte ta för givet att bli älskade tillbaka. Inte heller kan vi tro att vi förstår våra barn mer än vi förstår våra föräldrar, eller våra vänner.

Jag har blivit utmanad av Cecilia

3 saker jag skäms för:
Jag skäms sällan nu mera. DET är härligt. Skam är en kännsla ingen borde behöva bli bekant med, för det finns inget konstruktivt med den. Men det finns saker jag önskar vore annorlunda. Jag hoppas att ni förstår skillnaden.

3 saker jag önskar var lite annorlunda:

Jag önskar att jag hade större tålamod och inte blev stressad över saker. Det finns tillfällen då mina goda avsikter vad det gäller barnen och min sambo totalt havererar...

Att jag inte sällan har orealistiska krav på min omgivning. Jag kan bli irriterad över att folk inte fixar saker, fast att det kanske lika gärna var jag som borde ha gjort det.

Jag önskar att vårt hem var i bättre ordning, men det går i alla fall åt rätt håll.

3 saker jag är stolt över:
Mitt arbete som hjälpmamma. Det är underbart att få hjälpa andra med amningen och ofta även annat runt omkring i livet som spädbarnsförälder.

Att jag är civilingenjör från Teknisk Fysik. Det är oåterkalleligen en del av min person. Dessutom var tiden på teknis en viktig del av att forma den vuxna människa jag blev.

Att jag har två otroligt goa ungar. Fast kan man vara stolt över det? Det är kanske snarare något jag är glad över...

3 saker jag vill göra nästa år:
Leva väl och balanserat. Att bolla allt jag vill göra är ett av mina stora problem. Jag vill mycket, men det är inte alltid kraften och räcker.

Hitta mer tid åt ego-hobbies, som att läsa, lyssna på musik och teckna eller måla.

Bli superhjälte (här tror jag att jag får sonen med mig, så vi kan bli ett team). Skulle gärna vilja göra mer för planteten vi bor på... Sonen vill nog mest ha en röd dräckt med en blixt på och sedan bli snabbast i världen, men vi kan nog få till något... Kanske

3 händelser detta år som jag aldrig kommer glömma:
Att David dog i början av året. Att en vän dör är sorgligt och skrämmande på så många plan. Han var en person som många saknar och som jag alltid kommer att sakna. Uppe på det är det ofrånkomligt så att jag skakades på ett mer egoistiskt plan. När någon som tom är något yngre än en själv dör, då blir ens egen dödlighet påtaglig på ett annat sätt än när äldre släktingar dör, även om de kan vara minst lika saknade.

I en gladare ton kommer jag att minnas familjens resa till Florida i december. Barnens glada skratt i poolen och spänningen kring uppskjutningen av Discovery. Vi är mycket glada att Christer kom upp, gjorde ett strålande jobb och kom helskinnad ner till jorden igen.

Att min sambo blev färdig med sin doktorsexamen. Det var tufft på slutet, men det är härligt att han är klar och jag är stolt över honom, men så än jag tror att han förstår.

Men annat som är troligt att jag mins är att jag och sonen hade vårt första gemensamma biobesök, att kriget mot terrorn känns förlorat när "den goda sidan" tillämpar dödsstraff... , att Madonnas adoption av en pojke från Malawi fick folk att fatta att det landet existerar och är bland de fattigaste i världen, att min dotter tilltalar mig med mitt förnamn lika ofta som hon säger mamma och en fantastisk massa annat stort och smått, privat och offentligt.

3 saker jag inte kan klara vardagen utan:
Jag antar att denna punkt ska innehålla sådant jag egentligen skulle klara mig utan men som jag i i-landslätja inte vill vara utan. I så fall:

Mängder av Te
Datorn
Min nya iPod

Men egentligen är det ju så att jag skulle klara mig utmärkt utan det. Vad jag aldrig vill vara utan är:

Min familj
Rent vatten och något sätt att få fatt i mat
En bra kniv
(Silvertejp skulle vara bra också... :) )

3 personer jag beundrar:
Åh jag beundrar många på olika sätt. Överlag beundrar jag alla som gör det de gör med kärlek och kunnighet.
Några som kan nämnas är
Kristin Svensson, för kunskapen och det mjuka lugn hon utstrålar.
Lars H. Gustafsson, för det han skriver och för att han står upp mot tender i branuppfostran där skamvrån förespråkas.
Astrid Lindgren, för fantasin och för kännslan för vad barn är och behöver.

Så skulle jag utmana tre personer. Det får jag återkomma med tror jag. För just nu vet jag inte vilka jag vill utmana...

Ett dilemma

En av hörnstenarna i hur man bör bemöta barn är respekt. Att lyssna på dem och att anta att de är lika relevanta som vi vuxna, lika mycket människor och med lika stor rätt att tänka, tycka och bara vara. Bra, men det finns givetvis problem för att det är svårt att bemöta barn med riktig respekt, när vår kultur motarbetar det och mönstren vi själv vuxit upp med inte är sådana. Det problemet tänkte jag dock lämna där hän just nu.

Men om vi nu vill att barnen ska bemötas med respekt och att de ska bemöta oss med respekt och helst även sina medmänniskor, då bör vi ju leva som vi lär. Det betyder att vi bör visa respekt för folk i vår omgivning. Självklart! Och det bör väl alla göra, för samhället blir trevligare då.

Men vad händer om man upplever att någon annan bemöter sin omgivning respektlöst? Vad händer om du måste välja mellan att vara respektfull mot den respektlösa eller att försöka påverka dennes beteende eller i alla fall förklara för den utsatta att den inte ska behöva tåla det, och därmed visa den utsatta människan respekt?

Ett exempel:

Sömnträning, med tex 5mm eller någon annan metod där barnet lämnas ensamt för insomning och kanske för hela natten.

Allt som har med föräldraskap att göra kan bli hur känsligt som helst och inte minst är det känsligt att tala om att man tycker att någon har gjort på fel sätt. Föräldraskapet ses också som vars och ens ensak väldigt mycket. Hur man uppfostrar barnen ska andra inte lägga sig i, så länge man inte gör dem illa. detta gäller tydligen allt utom om man ger barnen "för mycket närhet" och "skämmer bort dem"...

Men jag är övertygad om att det gör barn illa att lämnas att skrika och faktiskt till och med bara det att de allt för tidigt lämnas att sova i eget rum är skadligt, i alla fall i den bemärkelsen att det inte ger en optimal utveckling för barnets självkänsla. Dessutom ökar risken något för de riktigt små barnen att dö i sömnen om de sover i eget rum.

Vad är då värst? Att framföra att jag anser att barn inte bör sova ensamma förrän de själva aktivt väljer det, eller att lämna det lilla barnet och dess självkänsla i sticket? Riskera att uppfattas respektlös mot föräldrarna eller gå emot min egen övertygelse om vad som är sundast för barnen? Svårt!

I personliga sammanhang, om jag talar med en mamma eller pappa, en kompis eller någon jag bara stött på, då skulle jag nog säga om det kom upp, att ?Så skulle jag aldrig göra mot mina barn, för jag vill inte utsätta dem för en sådan behandling.?

Men inte sällan hamnar jag i mer principiella eller teoretiska diskussioner, eller så följs det jag först sagt av följdfrågor. Då kommer ofta förr eller senare ett tillfälle då jag ställs mot väggen och måste tala om att jag läst och sett tillräckligt med belägg för att det är skadligt för barn att sova ensamma för att jag ska anse att det är så.

Så vad är värst? Att säga att barn far illa och såra föräldrarna eller hålla tyst och låta barnet fara illa?

Jag har visst retat någon

Igår kollade jag lite på vilka som länkar till min AP-sida. Jag vet att jag inte hittade alla ställen med verktyget jag använde, men jag hittade ett par jag inte visste om. Bland annat hittade jag en blogg där skribenten ondgjorde sig över AP och hänvisade till min sida. Bloggen handlade om nappar och skribenten trodde att: ?Förmodligen så kommer AP-föräldrarna och tar en om dom får reda på att man är för napp.?

Vidare ? deras ?tvinga? ärandras ?låta?. Det låter lite som att hudkontakt med barnet ska ske 24/7, och amning påbjudstill 20 års ålder. Den som behöver gå på toaletten får göra det med sin son i knät, och omman ens tänker tanken att vara för sig själv en stund är man nästan en barnmisshandlare.Men, som det står att läsa på sidan, till och med en APa till förälder behöver vara ifred en stund. Detta gör man bäst under amningen. Så i princip är att vara ammande mamma att lata sig mycket??

Vad ska man säga?

För det första så skulle man väl vara en idiot om man la sig i någon annans val vad det gäller napp eller inte napp. Personligen är jag beredd att amma i en utsträckning som täcker mina barns sugbehov. Vi åker också mycket sällan bil, vilket utesluter ett tillfälle då nappen kan vara en välsignelse för alla inblandade. Så mina barn har inte varit intresserade av napp. Men om barnet inte ammas så, eller om barnet flaskmatas, då tror jag att nappen är bra. Barn behöver suga, för att vara lugna och för att matsmältningen skall funka bra. Helst bör sugandet vara förknippat med hudkontakt förståss, men i bilen tex tycker jag som sagt att nappen är en mycket god sak, som håller barnets stressnivåer i schack.

Vad som är tvinga och vad som är låta, beror nog på vad man tror är det optimala för barnet. Att låta barnet ligga själv på golvet låter ju fint, om man alls tror att barnet har ett behov av att tidigt ligga själv. Det tror inte jag, tvärt om faktiskt.

Hudkontakt 24/7. Ja, det vore väl idealet i alla fall de första 8-10 veckorna, detta tex enligt Nils Bergman bla i Amningsnytt. Nu är det väl få, AP eller inte som lever upp till det, men jag undrar om inte alla föräldrar borde ha märkt att en nyfödd blir lugnast i kontakt med en varm kropp, som luktar människa. Förresten behöver den varma, människoluktande kroppen inte tillhöra mamma, så det finns gott om tid till vila om man bara har en engagerad, jämlik pappa med i familjen eller en engagerad mormor, parter, farmor, kompis eller någon annan som besitter egenskaperna varm och människoluktande.

Amma till 20 års ålder. Skrattar! Ja, har man bara en en-månaders så kanske 2 år känns nästan lika länge som 20, men för den som på något sätt känner sig osäker så kan jag tala om att det skiljer sig en hel storleksordning däremellan. En tiopotens! 2-5 år anses vara ett troligt spann på en biologiskt lämplig och trolig amningslängd om barnet inte avvänjs aktivt eller får napp eller flaska.

Gå på toa med barn i knät, tja det har man väl gjort när nöden så krävt. Är det konstigt? Finns det inte konstigare saker man utsätts för som förälder?

Amning som vila. Inte de första månaderna, skulle jag säga, då är amningen krävande. Det är många gånger supersvårt att amma en nyfödd. Sedan, om amningen flyter bra och känns behaglig, då är den definitivt en lugn stund och i alla fall jag gillar oxytocinets effekter. ?Lugn-och-ro-hormon? kallas det inte utan anledning. Men skämt å sidå. Det är klart att man kan tycka att det är ofantligt skönt att låta pappa eller någon annan närstående ta barnet i famnen en stund och kanske få ta sig en låååång skön dusch.

Sedan tror jag att detta att se det som en belastning att ha barnet nära hela tiden är ett tecken på hur vår kultur sett på närhet historiskt och att ju mindre närhet vi själva fått som små, desto svårare blir det överlag att känna sig bekväm med att ge närheten. Första barnet känns då med stor sannolikhet värst, för det är då man först gången konfronteras med spädbarnets oerhörda behov och då har man heller inte insikten om hur kortvarig tiden av totalt beroende ändå är. Jag minns min egen totala lättnad då jag 10 veckor efter 1:ans födsel först gången kunde vara den som diskade efter maten. Tidigare hade jag ägnat hela kvällarna åt att amma. Med 2:an kände jag inte alls samma obehag av att vara bunden till bebisen, utan en mycket större avspänning.

Jag måste slutligen erkänna att jag är lite road av att min sida i alla fall retat eller provocerat någon. Jag har trott att den varit relativt fri från sprängstoff och varit relativt diplomatiskt skriven. Men om den retat i alla fall en, så innehåller den något som kanske faktiskt behöver spridas. Sedan roar det mig att det verkar vara en KTH student som eggat upp sig.

David

Idag finns inget mer att säga

http://www.nextwork.se/about/in_memoriam/

Sorg och empati

Ännu hänger dödens skugga över oss. När kan den tänkas lätta?

För barnen är livet nästan som vanligt, men inte för oss vuxna. Det som skiljer för barnen är främst vår sorg och för den stora hans tankar kring döden.

Men jag är så tacksam för att empati varit en av våra ledstjärnor i samvaron med barnen. Att vi visat medkännande och att vi tillsammans funderat över känslor.

Dels gör det att lilleman blott 4:a år gammal visar en stor förståelse för oss och våra reaktioner och att han tröstar oss, dels också att vi kan prata med honom om det som rörs upp i honom. Självklart väcker våra reaktioner mycket känslor hos honom. Det är nog inte alltid lätt att se föräldrarna sköra. Men när vi pratar kan vi förhoppningsvis ge honom insikten att sorg inte är svaghet utan ett sätt att överleva, en del av livet och en sida av att innerligt tycka om och älska. Det är en styrka att kunna älska andra.

Jag vet de som annser att barn ska skonas från att alls se föräldrars oro, sorg och ilska. Jag tror att det är tvärt om. Barn behöver se detta, givet att de vuxna kan vara konstruktiva och inte bara skrämmer slag på barnen och givet att barnet inte lämnas att tro att förälderns smärta orsakats av barnet. Sorgen har många sidor och det vackra, sorgens innersta kärna, den som gnistrar som en ädelsten, som rymmer allt vackert i minnet, den som man ska spara för all framtid. Det tar tid för sorgens gråstenar att falla söner och lämna ädelstenen ren, men den dagen kommer. Det hoppas jag att mina barn kan lära sig nu.

Döden kommer alltid olägligt

Så har det hänt. En av familjens goda, goda vänner har rykts bort alldeles för tidigt.

Min blogg handlar ju om barn, mest hade jag tänkt att den skulle handla om föräldraskap av nära/naturligt/AP typ, men idag finns sorgen här så påtagligt och präglar hela samvaron i familjen. Jag har ingen aning om hur det skiljer sig mellan familjer med olika filosofi bakom sin gemenskap. Avbräck och förstämning måste råda hur man än förhåller sig till annat.

Mina barn visar, så små de är, tydligt att de vet att vi är ledsna, den stora förstår nog lite i alla fall vad som hänt och vet ju vem vännen är. Mest reagerade han dock på mina tårar, han ville trösta och på det faktum att vännen inte var äldre än mamma och pappa. Att människor kan dö innan de är supergamla är inget han vill tänka på.

En vän till mig skrev "Döden kommer alltid olägligt" och så är det. Det finns ingen rätt tid att dö, alltid lämnar man efter sig sorg, saknad och ett hål i mänsklighetens stora väv.

Ett vet jag, har man barn går livet vidare, i en förstämd bubbla av overklighet, men maten måste lagas och blöjor bytas, slagna knän blåsas och klosstorn betraktas.

När döden kommer nära står det klart att nu är det vi har och i nuet är den enda plats vi verkligen kan leva. Barnen lever där, så jag följer dem nu.

Vi saknar dig för alltid D.

I den stund tiden strömmar genom hjärtat

Jag har inte läst så mycket som jag tänkt göra i ?Att sätta Gränser? Jag råkade snubbla över Lars H Gustafssons ?Se barnet, Se dig själv!?. Den senare har jag nu i princip sträckläst. Jag har gråtit när jag läst om Janusz Korczak och hans barnhemsbarn. Hans integritet, hans klokskap och hans och barnens hårda öde och deras mod på vägen mot Treblinka. Det får mig alltid att gråta, varje gång jag läser om det.

Jag tror att man nästan gått vilse om man som västerlänning med tankar kring hur barn bemöts inte har tagit en titt på Korczaks arbeten, läst om honom och funderat kring vad han säger. Han verkar ha varit en av de människor som ser livet och världen lite tydligare än vi andra och som inte skyggar för vad han ser, hårt eller mjukt. Kanske är det därför han verkar ha förstått barnen. Han såg allt obarmhärtigt klart, men med en stor barmhärtighet inom sig själv. Barn är väl just så?

Nå ja, lite Grandelius har jag läst, även om det går trögt.

Jag är fortfarande fast i hans tankar kring det lilla nyfödda barnet. Hans sätt att uttrycka vad som händer ett litet barn skiljer sig fundamentalt mot hur jag vill se det. För honom verkar det vara början och startblocken, något som barnet ska ta sig ur. Visst ska barnet växa upp och lämna spädbarnsstadiet och visst är tiden kort, men som han skriver det känns det som om barnet är placerat i en katapult och att föräldrarna ska se till att barnet skjuts iväg. Han betonar att barnet inte kommer känna sig så tillfreds som det gjorde i magen och att detta innebär första stegen utåt, uppåt och ut i stora världen.

I min syn på det hela finns en övertygelse om att barnet faktiskt kommer väl förberedd för att hantera världen utanför mammas mage, bara den världen är inrättad i alla fall i närheten av hur bebisar genom tiderna vänts in i att ha det, så som evolutionen befrämjat. Blir barnet rimligt rätt bemött, så är det ingen plåga och inget oväntat det som sker och barnet påbörjar ingen kamp, utan kan vila i sitt väsen, vila i sin begränsade medvetenhet, leva i sina känslor och sitt nu och må bra där.

Jag tror att förälderns roll i mycket är just att tillhandahålla vilan, stödet och tryggheten. Givetvis dock lyssnade, seende och bekräftande. En ganska passiv roll, eller passivt aktiv. Jag läste i en tidning en gång en kvinna som sa att en bra förälder var som ledstången i en trappa, aldrig påträngande, men alltid till hands. När barnet är nyfött bör det få vila i förälderns famn, i värmen och nära till maten. Sedan finns det ingen anledning att skynda på barnet eller erbjuda övergångsobjekt för att bryta detta, barnet kommer själv att krypa iväg om man inte hindrar det. Det behövs ingen katapult, ingen smärta eller ångest för att driva på, barnets medfödda strävan att bli en vuxen person räcker i sig självt.

Jag undrar ibland om det är typiskt karlar i hans generation att inte vilja se spädbarnstiden som något med ett egenvärde, utan bara som en språngbräda. Att se spädbarnets liv som fullgott i sig självt, även utan löftena om morgondagen, kanske man inte kan göra om man inte levt varje stund på dagen, varje dag, med ett spädbarn, eller är det det att han är familjeterapeut och som sådan är upptagen med den barndom som kommer sedan?

Kanske är det rent av så att vi ofta stirrar oss blinda på vad barnet ska bli och missar vad det är. Barnet är en fullvärdig människa, en fullständig person, lika mycket värd i sig självt just nu oavsett vad som händer sedan. Ingen persons värde ligger i framtiden, eller i det förgångna utan det finns här och nu, i den stund tiden strömmar genom hjärtat.

Nej, han hänvisar till Winnicott och citerar Juul, men än har jag inte sett någon hänvisning till Korczak. Jag antar att han läst Korczak, hur skulle han ha kunnat inte göra det?

Första inlägget

Det finns mycket att tänka på...

Barnen växer så att det står härliga till och det ställer oss ständigt inför nya glädjeämnen, utmaningar och bekymmer. Vad snabbt det går för barnen att utsättas för omvärldens press och normer. Bara 3-4 år gamla ställs de inför kompistryck som leder in i könsroller och klädideal.

Det värker i mig när jag ser dem, de växer upp för fort. Jag tänker på var barnen har sin primära anknytning och var de hittar förebilder. Har verkligen vuxna spelat ut sin roll som främsta förebild för de flesta barn redan när de är fyra år?

Jag inbillar mig att de flesta av barnen jag ser har haft en sund anknytning till sina föräldrar som spädbarn, men det verkar inte som föräldrarna bibehåller den anknytningen starkt nog för att den ska fortsätta vara den primära, istället söker barnen redan så små, efter bekräftelse och tillhörighet hos de andra barnen.

Hur många barn i en grupp behöver ha en försvagad anknytning till sina föräldrar för att gruppen på dagis ska få dynamiken förändrad av det?